50+50=100

Våra vänner blir bara äldre och äldre, nu är det även dags för andra halvan av familjen H att fylla 50. Läskig utveckling - tur att det inte smittar. Vi tar tillfället i akt och bjuder på middag. Som aperitif så tar vi och öppnar en Lenoble BdB 2002 som vi tidigare kommenterat här. Det var bara någon månad sedan vi senast provade, men idag upplever vi den som lite fruktigare och rundare. Dagsform? Dags att slå sig ned vid middagsbordet. Vi gör ingen vetenskaplig provning, men vi tar en liten stund och smakar av och diskuterar vinerna. Några korta notes togs som återges här:


Millésimé Brut 1996, Henriot
Till klassisk råraka med löjrom, creme fraiche, gräs och rödlök så provar vi, för första gången, en Millésimé Brut 1996 från  Henriot. Den presenterar sig med en härligt gyllengul färg och med en helt underbar doft av mogna gula äpplen, nygräddat bröd, citrus, skaldjur och lite skogssvamp. I munnen en fantastiskt fin syra och en extremt lång eftersmak där en fin syrlig smak av blodgrape dominerar. Underbart vin - en sann njutning.

Jadis 2007, Domaine Leon Barral

Till varmrätten bestående av Dovhjorts-entrecote, pommes Anna, brynt salviasmör och en blandad sallad med bl.a. rostade nötter, brytbönor och parmesan så hade vi två helt olika röda viner, dock med några gemensamma nämnare: Båda är sydfransoser, från 2007 och väger in i tungviktsklassen.  Båda vinerna hälls på karaff vid lunchtid. Första vinet ut är Barrals Jadis. Det här är lite spännande. Vi har sett varningstecken och initierade rapporter som pekar åt en smärre käftsmäll, och den lilla lappen som säger 16% som klistrats över den ursprungliga procentsatsen (på 14%) hjälper oss inte att slappna av. Vi gör oss redo för en fajt och häller upp.

Vinet är mörkt blodrött, ofiltrerat, och ger en massiv men härlig doft ur glaset. Vi noterar funkig drag av stallighet, röda frukt, mylla, äppelmust, lite kålrot, laktrits och och garrigue. Oemotståndligt, det här börjar bra! Vinet tar munnen i besittning med ett rejält brottargrepp. Det kraftiga vinet med värme av kryddor och örter (och säkert av alkoholen) hanteras galant av den härliga frukten och en gnistrande härlig syra. Liten ton av mjölkchoklad rundar av och vi märker inte någon störande alkoholhetta. Ett förvisso kraftigt vin men förvånansvärt drickvänligt och förbannat gott. Absolut bäst till dagens mat. (det rådde delade meningar om detta).

Quet 2007, Mas de Boislauzon 

I andra ringhörnan "Cuvée Quet", en Parker 100-poängare dagen till ära. Vi har sett fram mot att prova denna. Även om vi normalt inte bryr oss om vare sig Parker eller poäng så måste jag erkänna att jag är nyfiken på vinet. Läser man notes från t.ex. cellartracker så pkera allt mot en härlig upplevelse. Mörkt röd färg, men något jusare än Jadis så öppnar vinet upp med en otroligt koncentrerad doft av mörka -och även röda- bär och frukt. Här är det en bländande uppvisning i elegans. Örter och kryddor och torkad frukt bakas in i ett rasande snyggt fodral. En bärande doft och smak av svartvinbärsnickel finns allestädes närvarande. I munnen är styrkan och kärvheten stoppad i silkesvante, men den har fortfarande grepp om tunga och gom. Tungt och välslipat. Om Jadis var fyrhjuling, en fräck Jeep med lera och skit upp på navkapslarna, då är Quet en Bently med V12:a som blankpolerad glider fram med dovt mullrande motor som man bara kan ana potentialen i. Urläcker, men idag gick terrängegenskaper före potent glidare. Men vi åker gärna med igen...

Vi avslutar med hallontårta och ett glas Muscato d'Asti från Prunotto. Frisk, fräscht och pärlande. Precis vad vi behövde efter att tampats med tungviktarna innan. Vid detta laget börjar noteringarna att se lite suddiga ut så vi nöjer oss så här. Det var ju även dags för gamlingarna att ta sig hem, det kostar på att kliva över strecket.