Le Cotet NV, Jacques Lassaigne

På rekommendation har jag med mig en flaska Le Cotet med hem från vår favoritbutik Les Halles Rosearie. Den fick sällskap med en låda blandat från Chabanon, några Les Bossieres 2005 och några Campredon 2010 som varit saknade här hemma ett tag. De tar ju slut så fort av någon anledning de där godingarna. Han har ett bra utbud den lokale vinhandlaren Patrick, och som vanligt så hamnar jag i hans cave för lite vinsnack när jag egentligen bara ska in och köpa en köttbit till fredagens middag. Biff var det tänk, men lamm blev det när jag synat utbudet i köttdisken. Utöver lammet så fick en Les Boissiers sätta livet till. Grymt men gott.
Åter till champagnen. I går så stod skaldjur på menyn. Olika sorters ostron, hummer och räkor i diverse storlekar åkte fram på faten. Bra tillfälle att prova denna Champagne från Jacques Lassaigne. 

I dag driver Emmanuel, son till Jacques, verksamheten och de håller till i Montgueux i de sydligste utposterna av Champagne. Här mitt i Pinot Noir land så odlar de Chardonnay för nästan hela slanten. Orsaken, läser jag mig till, är att i Montgueux finns ett stråk, en förlängning, av den kalkgrund som också finns i Cotes des Blancs 70-80 km norröver. Så just här är det Chardonnay som gäller.
Etiketten på baksidan rekommenderar faktiskt att karaffera vinet, i alla fall innan det hunnit få lite mognad på flaskan. Nu gör vi inte det utan häller direkt på glas. Från dateringen kan vi se att vinet är buteljerat 2007, och degorgerad Mars 2010. Glasen är immiga, men färgen definierar vi som ljust gyllengul. En första sniff ger mineral, massor med mineral, och frisk citrus. I munnen är vinet angenämt stramt med en syra som först verkar lite tam, men som kommer i slutet och swichar till rejält i smilgroparna. Sten och mineral med citrus i eftersmaken. Efter lite tid kommer nougattoner, fin brödighet och på det hela taget så växer vinet, blir rundare, fylligare och mer komplext. Vi gillar det hela vägen!  Lassaigne har en handfull olika cuveer, vi kommer definitivt återkomma till Le Cotet men också prova de övriga. Ca 36€.

Bara & Barolo

- Beställt vin från Italien. Pourquoi?? Det finns ju vin här i Frankrike!!

Min franske arbetskollega flaxar upprört med armarna och hans min visar tydligt vad han anser om min mentala status.  Kanske har jag fått solsting, eller är detta bara det slutgiltiga beviset på att svenskar är ett barbariskt folk som helt saknar finess och förfining?

Kanske har han rätt? Orsaken till flaxandet och ett smärre känslomässigt utbrott är att jag råkade nämna  en försändning med Italienskt vin jag fått tidigare under veckan. Från Tyskland dessutom, hemska tanke..

Även om vi kanske tillhör de få i världshistorien om haft vin med oss i flyttlasset TILL Frankrike, så börjar förrådet av Italienska viner så smått tunnas ut. För att råda bot på detta så beställdes några lådor bladat från den sympatiske Stefan Töpler på barolobrunello.com.
Bland vardags-Chianti och nebbiolo så fick vi även plats med en Francesco Rinaldi Barolo 1964. Första äldre lagrade exemplaret av denna ädla dryck som vi inhandlat, någonsin, och dessutom den första från denna traditionelle och välrenommerade producent.

Barolon njuter vi till grillat lamm, men dessförinnan så kör vi ett race med de nu nästan obligatoriska grillade ostronen och några glas Champagne. Efter ett besök i Champagne för någon månad sedan har vi fått en ny favorit i Paul Baras Comtesse Marie de France 2000.

Comtesse Marie de France 2000, Paul Bara

100% Pinot Noir. Vacker färg. Allt är guld som glimmar? En lite fylligare rundare champagne än vad vi kanske normalt fastnar för. Lite smörig, lite honung och med hela brödboden i både doft och smak. Råg och humle. Fin syra balanserar och gör det hela till ett harmonisk upplevelse som vi som sagt gillar skarpt. € 30 hos Paul Bara.

Barolo 1964, Francesco Rinaldi

Medelålders, lite sliten extriör, viss fällning men fortfarande hyfsat pigg. Skulle kunna vara en beskrivning av undertecknad, men nu gäller det kvällens vin daterat 1964.

Korken faller sönder, men sista delen får vi upp i en hel bit. Tegelbrunt i färgen. Till vår förvåning och fascination så är vinet till en början lite ungdomligt återhållet. Det här behöver lite tid att öppna upp. Efter en timme finns alla delarna på plats och vi får hela paketet med underbara nebbiolomarkörer. Torkade rosor, höstbrasa, nypon, viol och chark. Fortfarande rejäl struktur med pigg syra och bra tanniner. Mognaden bygger på med komplexitet, lite läder, lite jordiga toner. Fantastisk gott och vi njuter resten av kvällen med en sniff och en sipp då och då ur de största kuporna. De Barolos vi har liggande ter sig helt plötsligt som väldigt unga. Rena dagiset i vinkällaren. Snabbmogna Barolos, går det..?

Chenin Blanc exceptionnel

Här i Anjou så flödar Chenin Blanc fram likt den mäktiga Loire. Allt lokalt vitt är Chenin och kommer i alla tänkbara former från snustorrt till sötaste söta. Ur denna flod av Chenin så vaskar vi fram några riktiga guldklimpar. Gemensam nämnare är småskalighet, passion och fingertoppskänsla. Jag tvekar att ta till begreppet "Bio" som här används i all tänkbara och otänkbara sammanhang. Jag tror kanske inte detta är nyckeln till hela sanningen, utan kanske mer omtanken och känsla för jord och ursprung som sätter nivån. Här kommer ett kort presentation av några viner som är både bio och bra, och som är bland det bästa vi smakat från regionen och av Chenin Blanc så här långt, och vi kanske kan sträcka oss en bra bit utanför Loire i den bedömningen vi närmare eftertanke. .

Benoit Courault bedriver småskalig vinproduktion, strikt bio, jobbar med häst på ägorna. Han, likt Leroy, håller till i  Faye d'Anjou i Coteaux du Layon appelationen på södra sidan av Loire. Mycket händer i denna del av Loire, något att hålla kolla på. Jag har dock ingen större koll på Mr Courault så jag ger mig inte in på detaljer, men jag hoppas kunna återkomma så småningom, för det här är seriöst bra.

Gilbourg 2010 Benoit Courault är ett litet under av precision och balans. Lite brödig med fin parfym av milda kryddor, sommaräng och en tillhörande grusväg..hm. Lime i de höga tonerna som klingar ut i en lång eftersmak.

Les Guinechiens 2010, Benoit Courault. Här skruvar vi upp det hela en snäpp. Samma fina balans och struktur, men med lite mer av allt. Flinta, rökighet, honungsmelon,, och det är rasande snyggt förpackat och högst njutbart. När jag googlade och trodde jag var den första i hela värden som snubblat över Benoit och hans viner, så kunde jag snabbt notera att så inte var fallet. Han finns listad hos både Dahlgrens och Noma. Vin & Natur importerar till Sverige. Bra näsor på de grabbarna.

Richard Leroy, säger lokala vinhandlaren och tittar strängt på mig. Richard Leroy bara MÅSTE du smaka. Han viftar energisk med armarna och verkar uppriktig då han på fullaste allvar menar att detta måsta var det bästa vita vinet han har på hyllorna i sin cave.  Självklart så har jag med mig en av varje av hans två vingårdviner när jag kliver ut på gatan i det sedvanliga hällregnet. Leroy har en intressant historia, mer om honom kan du t.ex. läsa här.

Clos de Roulier 2010, Richard Leroy, har en underbar doft, och första intrycket är positivt, men i svansen kommer en klart oren ton som inte hör dit. Någon form av defekt tolkar jag det som. Men den ger sig inte tillkänna i doften. Skumt!? Behövs en flaska till för att se om det är "normalt".

Les Noëls de Montbenault 2010, Richad Leroy är däremot helt frisk, jättefriskt! Här samsas sten, blyerts, fat, petrolium och fina sommarblommor med vackra övertoner av målarfärg och exotisk frukt.  Vinet är snustorrt och syran är knivskarp. Letar man så hittar man så klart ett stänk av honung i både doft och smak. Lång efterklang med citrus avlutar den första klunken som gärna följs av fler. Finfin, även under dag 3!

Så, ett axplock av senaste tidens Chenin expeditioner. Vi utforskar vidare, och blir mer och mer bitna av denna, av oss tidigare, försummade druva. Till och med riesling har fått stryka på foten vid de få varma sommarkvällar som hittills behagat infinna sig.

Mollusker, Muscadet, och mer..

På den lokala marknaden så kryllar det av olika typer av ostron, men vi har främst köpt dem på vårt lokala Super U, eller ätit på restaurang. Vi tillhör inte inte de mest fanatiska ostronätarna, och Mia har tidigare inte tyckt om dem alls, framför allt inte konsistensen, ja ni vet.. Det har sporadiskt ätits några då och då och med viss uppmuntran från familjen H, som är frälsta sedan länge. Men under vår tid här i Angers så har vi faktiskt frossat rejält i ostron, och Mia har gått från "ytterst tveksam" till att mer och mer uppskatta dessa underbara blötdjur.

I fredags så grillade vi en rejäl bit entrecot till middag. Till förrätt så passade vi då på att för första gången grilla ostron. Bara att lägga på gallret med locket upp och låta dem koka några minuter i sitt eget spad. Locket öppnas när de är klara, men kan behöva hjälpa till lite med en gaffel eller kniv, men så fantastiskt bekvämt. Gott, detta kommer vi göra om igen, och igen...smaksensation!

Le Fief Du Breil 2001, Muscadet Sévre et Maon, Domaine de la Louvetrie.  Till de grillade ostronen väljer vi en flaska muscadet från vinprofilen Jo Landron (han med mustachen). Detta var inget vi hade i källaren utan jag plockade den från hyllan hos Patrick på Les Halles Roseraie.  Doften är helt överlägsen med ett hav av salt, tång och rökig mineral som sveps in i och samsas med mer exotiska dofter av citrus, mandel och liten kryddighet. Syran är frisk och allt sammanstrålar i gommen och sväljs lätt ned med en något oljig och lite smörig munkänsla. Vinet passade med närmast kirurgisk precision till de grillade ostronen som lätt slank ned, fortfarande lite varma, tillsammans med det väl kylda vinet. 

Då vi dagen efter på Lördagen intog middag på restaurang Autour d'un Cep i Angers, så visade det sig att den yngling som serverade oss och som med känsla rekommenderade bra viner var son till ovan nämde Jo Landron, dock utan mustach. Men mat och vin kunde han, och vi kan i övrigt också rekommendera restaurangen.  Mycket bra!

Sördagen fortsatte att skämma bort oss med vackert väder. Vi gjorde smarriga mackor med ost, sallad och skinka, packade två glas och en flaska rose och begav oss till Éprié där vi sedan gick fram till Savenniéres och tillbaka utmed den led som går utmed strandkanten av Loire, i stort sett längs hela dess sträckning. Vi blev otroligt sugna på att skaffa oss varsin cykel, något vi inte ägt på länge, men här är det verkligen perfekt att ta sig fram med cykel, det finns mängder med vackra leder och vägar som bara väntar på att vi skall komma trampande, tillsammans med många andra här förvisso, men ändå.  Till vår lilla picnic så provade ytterligare en rose, men återigen, lite för mycket sötma för att pass oss perfekt. Vi lämnar Riage Tournant 2010 från Domaine La Grange Tiphaine utan några fler kommentarer. Jo förresten, vi tyckte den var bättre dag två. Nog så.

På Söndagskvällen så åkte grillen fram igen. Den här gången så blev det snabbgravad och halstrad lax med kokt potatis och örtsås. Skulle egentligen varit en dillsås, men ingen dill så Mia improviserade och allt blev bra ändå. Till detta dricker vi en Pouilly-Fumé "Pierre Précieuse" 2010.  Vinet kommer från Domaine Alexandre Bain, en biodynamisk odlare från Tracy-sur-Loire. Vi har väldigt lite erfarenhet av Pouilly-Fumé och har när vi googlat runt förstått att detta inte är det mest typiska vinet för apellationen. Med sin biodynamiska odling, senare skörd och manuella metoder så blir också resultatet ett annat. Då vi inte kan jämföra riktigt kan vi bara konstatera att vi tycker detta är riktigt gott. Vinet har helt klart ett eget högst personligt uttryck. Souvignon Blanc utan alla normala attribut. I nosen får vi mineraler i form av flinta, lite rök och stenkross, exotisk frukt och så päron. Friska fina päron som i piggelin minus socker och godis...nä, nu börjar jag snurra till det lite, hur kommer men ur denna med hedern i behåll? Det gör man kanske inte men det doftade och smakade i alla fall päron - basta.  Syran är oklanderlig och vi gillar stilen. Mia mer än undertecknad. Detta kan nog bero på att vinet i sig var gott. Maten var god. Men tillsammans så blev det, om ingen jättesmäll, så i alla fall en liten krock. Ingen "perfect match" här inte. Vi provar igen inom kort, och ser om vi kan ta reda på lite mer om Domain Alexandre Bain under tiden.

Rose d’une Nuit 2010, Château la Coste

I vår ständiga jakt på god rose dircker vi i kväll en flaska rekommenderad av Patrick på Les Halles Roseraie, en saluhall modell mindre där Patrick Rigourd basar över en cave som tar upp större delen av lokalen.  Många andra smakprov under våren har lämnat oss helt oberörda, alternativt berörda men i en icke positiv bemärkelse. Men det här faller vi pladask för. Så enkel och så gott. Vinet från Château la Coste, en producent modell jättestor läser vi oss till, med en druvblandning på Grenache 60%, Syrah 20% och Cabernet Sauvignon är heljutet. Vackert laxrosa. Fin doft av mandarin, blodgrape, mineral och röda bär, läskande syra och en lång eftersmak som klingar ut i finaste hallontonerna. Biologiskt odlat, 4-5 månader på ståltank, på flaska lika länge (och i detta fallet ett års ytterligare mognad). Hur svårt kan det vara, varför krångla till saker och ting. Just idag kräver vi inte mer än så här. Vi tankar upp och spanar efter 2011. Pris ca € 10.

Anjou Blanc 2010, Thibaud Boudignon

Ofta, har jag upptäckt,  är de människor man först kommer i samspråk med på nya orter vinhandlare till yrket. Märklig slump. Här i Angers så har vi fastnat för två trevliga vinhandlare som vi tycker är riktigt bra. Båda har ett enormt kontaktnät bland lokala producenter och verkar mer än gediget intresserade av det de sysslar med. Mer passion än beräknande kalkyler och PR-tricks, om man säger så. Mycket sympatiskt. Central i Angers ligger La Cave Saint Aubin där jag nosat runt på hyllorna en hel del och som har ett relativt litet men noga utvalt sortiment. Senast jag var inne och fyllde på med Benoit Courault Les Guinechiens 2010 (återkommer garanterat till detta vin) så uppmanades jag å det bestämdaste att prova kvällens vin. Svag i anden så gjorde jag precis som anbefallts, och sitter nu här med ett nöjt småflin som resultat.


Anjou Blanc 2010, Thibaud Boudignon. Vinet har en rakbladsvass syra som precis klarar sig undan utan att skära snett. Här kalibreras balansen med mikrometerprecision. Citron, grape och lime i doft och smak, men också exotisk frukt, mineral, skira blommor, uns honung och liten kryddighet. Vinet känns kanke aningens återhållet, ytterst stramt och slankt och fortfarande ungt så klart.  Hur som helst så njöt vi det duktigt kylt till lax, anrättad med både chili, vitlök, lime och sojasås, och det funkade så bra det nu går till en rätt som denna. 
Efter någon timme i glaset så tycker jag det ändrar karaktär hela tiden och pendlar mellan att kännas lite knuten för att vid nästa sniff leverera igen. Kanske jag som måste rensa systemet? 100% Chenin Blanc.
Ett trevligt vin som vi snart provar igen, då utan alltför kryddstark mat.

Jag är svag för sådana här basic etiketter med lite klassiskt snitt. Snyggt.

Thibaud Boudignon , en ung oenolog med sessioner i Bordeaux, Australien och Bourgogne innan han väl landade i Loire som vinmakare hos Domain de la Soucherie där han hueserat sedan 2007. Som sitt privata projekt och verksamhet vid sidan om så odlar han själv 1.8 ha och säljer under eget namn. Han har idag två lotter varav en i Sevennières. Men, jag har inte mycket mer information idag om denne ambitiöse vinmakare, så där har vi ett uppslag till framtida besök för att lära mer. Tydligen är han populär och gör sig ett namn i Paris restaurangvärld, och det kan jag gott förstå. To be updated. 

Loire, Savennières och Eric Morgat

Bonjour på er. Efter att äntligen kommit till rätta här i Angers och efter en tid med mycket fokus på boende, jobb och anpassning till en helt ny kultur med baguetter, strejker och checkhäften så tar vi och gör ett trevande försök att skaka lite liv i denna så när avsomnade blogg.

Mycket gott vin har dock druckits, och även några förfärligt dåliga, men inte en rad skrivits, eller ens noterats för framtida "komihåg". Riktigt illa med tanke på rådande minneskapacitet..

Några viner och producenter har redan hunnit bli nya favoriter. Jag måste erkänna att jag har dragits med vissa fördomar när det kommer till röda viner från Loire. Sura, snipiga och kartiga. Så mycket gladare är vi över att gång på gång bli överbevisade om motsatsen. Ett av glädjeämnena just nu är det nya husvinet från Domain Mosse. Deras Anjou rouge 2010 är ett bra bevis på att man gör väldigt fina röda viner i området. Vi återkommer till Mosse och andra röda så småningom.

När det gäller de vita vinerna så finns det otroligt mycket bra viner att botanisera bland. Savennières, så klart, har mycket att erbjuda och vi har börjat besöka producenter för att lära känna denna älskade och ibland lite mindre älskade apellation. Härifrån kommer viner som kanke inte faller alla på läppen, men många med oss gillar stilen och det är tydligt att området nu också upplever en rensans utan dess like. Men som vanligt så skiftar kvalité och stil utifrån vingårdar, vinbönder och årgångar. Precis som det skall vara.

Så, var börjar vi då nysta i trasslet av apellationer, vintips och för oss nya bekantskaper (Loire rymmer 87 apellationer vara ca 45 i mellersta Loire, i och runt Anjou). Jo, vi vaskar fram ett fynd, ett guldkorn som glimmade till vid ett besök på restaurangen L´Hoirie i som ligger i "vår" by Beaucouzé. Vinet vi fick rekommenderat var en Savennières L'Enclose 2009 från Eric Morgat. Helt fantastiskt bra tyckte vi och insåg att vi bara måste få veta mer om vinet och denne Morgat. Sagt och gjort, mail bollades fram och tillbaka, på franska i ena riktning och engelska i den andra, men till slut hade vi kommit överens om datum och tid.

Eric Morgat är ett helt nytt namn för oss. När vi googlar så blir det dock uppenbart att han är långt ifrån okänd och idag betraktas som en av de främsta nya producenterna i området. Bra information och bakgrundsmaterial kan man finna hos Winedoctor och Richard Kelly.

En oanständigt regnig Lördag så tar vi oss 15 minuter söderöver till Savennières och ringer Eric som planerat för att få guidning den sista biten.  Vi möter upp vid hans hem men beger oss direkt till hans vinkällare som ligger någon kilometer därifrån. Eric som flyttade till Savennières 1995 har undan för undan skaffat sig de 6 ha som han idag odlar, varv 1 ha ligger i Beaulieu sur Layon där Eric ursprungligen kommer ifrån. Han odlar enbart Chenin Blanc, och främst i skifferjordar. Han drivs av en passion för druvan, marken och kombinationen av dessa två. En eldsjäl utan tvekan. Han har i flera fall tagit över vingårdar som legat i träda eller nyttjats som betesmarker, röjt och planterat nytt med en okuvlig tro på det han gör, och det visar sig ge resultat!

Han filosofi går i linje med många odlares tankar om naturliga viner och terroir, och att göra jobbet i vingården men så lite som möjligt i källaren. Eric vinifierar de olika vingårdarna separat och de får ligga ett år på 400 liters fat, varav några förnyas varje år, där de beroende på årgång och förhållanden genomgår malolaktisk jäsning, eller inte. Ek är inget självändamål, men krävs för att nå det resultat han eftersträvar, den skall inte märkas, och under alla förhållanden vara helt integrerad efter 4-5 år. Därefter blandas cuve L'Enclos, den enda som Eric idag gör från Savennière. På sikt vill han buteljera, framför allt vinet från 1 ha La Pierre Bécherelle, separat för att visa på de unika förhållanden som råder för varje "parcel", och La Pierre Bécherelle har något mycket speciellt säger Eric. Dock tycker han inte att de idag 10 år gamla stockarna är riktigt mogna för detta, men kanske nästa, eller följande år säger Eric med ett leende. Vi vinbönder måsta ha tålamod, och det har vi..Vi provar två årgångar avd L'Enclos, 2009 och 2010, samt fatprov från 2011, och  dessutom 2010 av Litus med Chenin Blance från Beaulieu sur Layon.

Då vi försynt förhör oss om möjligheten till att köpa hans viner så får ett urskuldande nej till svar, samtliga hans 2010 är redan reserverade, sålda för export och till restaurang och butik, och 2009 är helt slut, om det inte finns enstaka kvar i butik.

Eric Morgat Litus 2010
Detta unga och fortfarande spralliga vin tappades på flaska så sent som den 19 April. Vinet som odlas i jord med lava, vulkanisk sten, lokalt sk. Pierre-Bise (spilite) och det behövdes hacka och järnspett för att plantera 2003. Vinet är först knutet med öppnar snart upp med härligt fin mineral, aprikos och finstämda  blommiga toner. Fin syra, kropp som kommer vartefter, stram frisks, rökighet, vitpeppar och flinta är några noteringar

Eric Morgat L'Enclose 2010
Så där ja, storebror visar vad skåpet skall stå. Inte helt juste mot Litus att prova L'Enclose direkt efter med någon minut emellan. Även här är vinet tappat på flaska den 19 April, och etikett är ännu inte på, men jag måste erkänna att det för mig känns, förvisso piggt och lite ystert, men ändå "färdigt" och med en fin harmoni och struktur. 2010 är redan lovordat som en stor årgång i regionen, och vem är vi att säga emot. Här verkar alla bitarna finns på plats (även om det fortfarande inte landat enl. Eric).
2010 uteblev malolaktisk jäsning, till skillnad från 2009. I källardunklet noteras honung, spänstig (jo, det står så) slank, stram med ryggrad. Viss rökighet, lite oljig, blommig, lite flyktiga övertoner men med en helhet som lovar bli lysande. Japp, den här träffar varje nervknut och alla smaklökar så det sjunger om det - mitt i prick.

Eric Morgat L'Enclose 2009
I jämförelse med kommande 2010 så är 2009 mer bastant. Mer av allt som är nog så trevligt i och för sig. Mer och lite tyngre kropp, men inte klumpig på något sätt. Här finns rundare frukt och uns sötma, citrus och som alltid en finfin syra och en ton av honung. Mer komplext idag än 2010 med ett år ytterligare på nacken.  Riktigt gott, vi förstår varför detta triggade oss när vi drack på L´Hoirie.

Eric Morgat L'Enclose 2011 -fatprov
Jag har aldrig kunnat bedöma fatprov på något bra sätt, eller med säker hand kunnat peka ut vart detta är på väg i en framtid. Önskar jag kunde..Men, de tre olika fatprov vi gjorde var riktigt roliga då de visade på den stora skillnaden mellan de olika vingårdarna, och hur olika långt i processen dessa hade kommit. Otroligt fascinerande! Smakprovet från Roche aux Moines stack ut i samlingen som det mest tilltalande och "färdiga" vinet. Det verkar riktigt lovande, vad jag nu kan bedöma..

Sammanfattningsvis en otroligt trevlig bekantskap och provning. Jag kommer att se till att jag kan lägga vantarna på några L'Enclos 2010, helt klart. Krokar redan ute. Skall bli spännande att följa Eric Morgat i fortsättningen. Tack Eric för din tid och vilja att dela din passion och kunskap med oss..

Nonna Concetta 2008, Calabretta

Ungefär 1000 flaskor Nonna Concetta produceras under gynnsamma år. Massimiliano Calabretta har 0,4 ha vingård i grannbyn Passopiscaro där "farmor Concetta" bröt mark och planterade vinrankor för nu hundra år sedan. Druvan är nerello mascarlese, av diverse olika kloner,  men det finns även några procent  av nerello cappucio då de växer blandat i vingården och man skiljer dem inte åt vid skörd. Massimiliano skriver att han skulle kunna begära Etna Rosso klassificering, men inte har brytt sig om det p.g.a den begränsade volymen.  Lite bakgrund till Calabretta och deras viner finner du här. 


Trots att vi har ett gott öga till Calabretta så har vi hitills inte provat Nona Concetta, så det här är premiären. Den omskrivna och hyllade 2006:n har vi lyckats missa helt. 
Färgen är ljust röd med en kraftig dragning åt en mogen brun nyans. Vinet bjuder på en omedelbar direkt doft. Ingen startstäcka här, även om det utvecklas, eller snarare ändras, över tid med lite luftning. Körsbär, lakrits, mandarinskal och jordnära dofter som mineral, mylla och örter.  Eteriska övertoner av målarfärg och fernissa. Fantastisk doft! När vi väl sliter näsorna ur glasen och tar en första klunk såslås vi gemensamt av en känsla av att vinet lever, det poppar på tungan och syran sparkar liv i slumrande körtlar och tanninerna slipar av och piggar upp smaklökar och alla möjliga receptorer. Det här gillar vi, fantastiskt charmigt och gott! 


Med lite tid växer komplexiteten och upp dyker piptobak och en doft som jag, något skruvat kanske, associerar till ungdomens träning på brottarmattan..Och jo, jag ser det som positivt, men det kanske säger mer om mig än om vinet :-) Vi vet att detta kanske inte faller inom den gängse definition av ett stort vin, men för oss är detta stort. Det är gott, det gör oss glada och spralliga som busungar och gör sig lika bra på egen hand som till fredagens middag. Vad kan man mer begära?  Carlo Merolli skeppar för 135 Dkk.

Massimiliano Calabretta