Mollusker, Muscadet, och mer..

På den lokala marknaden så kryllar det av olika typer av ostron, men vi har främst köpt dem på vårt lokala Super U, eller ätit på restaurang. Vi tillhör inte inte de mest fanatiska ostronätarna, och Mia har tidigare inte tyckt om dem alls, framför allt inte konsistensen, ja ni vet.. Det har sporadiskt ätits några då och då och med viss uppmuntran från familjen H, som är frälsta sedan länge. Men under vår tid här i Angers så har vi faktiskt frossat rejält i ostron, och Mia har gått från "ytterst tveksam" till att mer och mer uppskatta dessa underbara blötdjur.

I fredags så grillade vi en rejäl bit entrecot till middag. Till förrätt så passade vi då på att för första gången grilla ostron. Bara att lägga på gallret med locket upp och låta dem koka några minuter i sitt eget spad. Locket öppnas när de är klara, men kan behöva hjälpa till lite med en gaffel eller kniv, men så fantastiskt bekvämt. Gott, detta kommer vi göra om igen, och igen...smaksensation!

Le Fief Du Breil 2001, Muscadet Sévre et Maon, Domaine de la Louvetrie.  Till de grillade ostronen väljer vi en flaska muscadet från vinprofilen Jo Landron (han med mustachen). Detta var inget vi hade i källaren utan jag plockade den från hyllan hos Patrick på Les Halles Roseraie.  Doften är helt överlägsen med ett hav av salt, tång och rökig mineral som sveps in i och samsas med mer exotiska dofter av citrus, mandel och liten kryddighet. Syran är frisk och allt sammanstrålar i gommen och sväljs lätt ned med en något oljig och lite smörig munkänsla. Vinet passade med närmast kirurgisk precision till de grillade ostronen som lätt slank ned, fortfarande lite varma, tillsammans med det väl kylda vinet. 

Då vi dagen efter på Lördagen intog middag på restaurang Autour d'un Cep i Angers, så visade det sig att den yngling som serverade oss och som med känsla rekommenderade bra viner var son till ovan nämde Jo Landron, dock utan mustach. Men mat och vin kunde han, och vi kan i övrigt också rekommendera restaurangen.  Mycket bra!

Sördagen fortsatte att skämma bort oss med vackert väder. Vi gjorde smarriga mackor med ost, sallad och skinka, packade två glas och en flaska rose och begav oss till Éprié där vi sedan gick fram till Savenniéres och tillbaka utmed den led som går utmed strandkanten av Loire, i stort sett längs hela dess sträckning. Vi blev otroligt sugna på att skaffa oss varsin cykel, något vi inte ägt på länge, men här är det verkligen perfekt att ta sig fram med cykel, det finns mängder med vackra leder och vägar som bara väntar på att vi skall komma trampande, tillsammans med många andra här förvisso, men ändå.  Till vår lilla picnic så provade ytterligare en rose, men återigen, lite för mycket sötma för att pass oss perfekt. Vi lämnar Riage Tournant 2010 från Domaine La Grange Tiphaine utan några fler kommentarer. Jo förresten, vi tyckte den var bättre dag två. Nog så.

På Söndagskvällen så åkte grillen fram igen. Den här gången så blev det snabbgravad och halstrad lax med kokt potatis och örtsås. Skulle egentligen varit en dillsås, men ingen dill så Mia improviserade och allt blev bra ändå. Till detta dricker vi en Pouilly-Fumé "Pierre Précieuse" 2010.  Vinet kommer från Domaine Alexandre Bain, en biodynamisk odlare från Tracy-sur-Loire. Vi har väldigt lite erfarenhet av Pouilly-Fumé och har när vi googlat runt förstått att detta inte är det mest typiska vinet för apellationen. Med sin biodynamiska odling, senare skörd och manuella metoder så blir också resultatet ett annat. Då vi inte kan jämföra riktigt kan vi bara konstatera att vi tycker detta är riktigt gott. Vinet har helt klart ett eget högst personligt uttryck. Souvignon Blanc utan alla normala attribut. I nosen får vi mineraler i form av flinta, lite rök och stenkross, exotisk frukt och så päron. Friska fina päron som i piggelin minus socker och godis...nä, nu börjar jag snurra till det lite, hur kommer men ur denna med hedern i behåll? Det gör man kanske inte men det doftade och smakade i alla fall päron - basta.  Syran är oklanderlig och vi gillar stilen. Mia mer än undertecknad. Detta kan nog bero på att vinet i sig var gott. Maten var god. Men tillsammans så blev det, om ingen jättesmäll, så i alla fall en liten krock. Ingen "perfect match" här inte. Vi provar igen inom kort, och ser om vi kan ta reda på lite mer om Domain Alexandre Bain under tiden.

Rose d’une Nuit 2010, Château la Coste

I vår ständiga jakt på god rose dircker vi i kväll en flaska rekommenderad av Patrick på Les Halles Roseraie, en saluhall modell mindre där Patrick Rigourd basar över en cave som tar upp större delen av lokalen.  Många andra smakprov under våren har lämnat oss helt oberörda, alternativt berörda men i en icke positiv bemärkelse. Men det här faller vi pladask för. Så enkel och så gott. Vinet från Château la Coste, en producent modell jättestor läser vi oss till, med en druvblandning på Grenache 60%, Syrah 20% och Cabernet Sauvignon är helgutet. Vackert laxrosa. Fin doft av mandarin, blodgrape, mineral och röda bär, läskande syra och en lång eftersmak som klingar ut i finaste hallontonerna. Biologiskt odlat, 4-5 månader på ståltank, på flaska lika länge (och i detta fallet ett års ytterligare mognad). Hur svårt kan det vara, varför krångla till saker och ting. Just idag kräver vi inte mer än så här. Vi tankar upp och spanar efter 2011. Pris ca € 10.

Anjou Blanc 2010, Thibaud Boudignon

Ofta, har jag upptäckt,  är de människor man först kommer i samspråk med på nya orter vinhandlare till yrket. Märklig slump. Här i Angers så har vi fastnat för två trevliga vinhandlare som vi tycker är riktigt bra. Båda har ett enormt kontaktnät bland lokala producenter och verkar mer än gediget intresserade av det de sysslar med. Mer passion än beräknande kalkyler och PR-tricks, om man säger så. Mycket sympatiskt. Central i Angers ligger La Cave Saint Aubin där jag nosat runt på hyllorna en hel del och som har ett relativt litet men noga utvalt sortiment. Senast jag var inne och fyllde på med Benoit Courault Les Guinechiens 2010 (återkommer garanterat till detta vin) så uppmanades jag å det bestämdaste att prova kvällens vin. Svag i anden så gjorde jag precis som anbefallts, och sitter nu här med ett nöjt småflin som resultat.


Anjou Blanc 2010, Thibaud Boudignon. Vinet har en rakbladsvass syra som precis klarar sig undan utan att skära snett. Här kalibreras balansen med mikrometerprecision. Citron, grape och lime i doft och smak, men också exotisk frukt, mineral, skira blommor, uns honung och liten kryddighet. Vinet känns kanke aningens återhållet, ytterst stramt och slankt och fortfarande ungt så klart.  Hur som helst så njöt vi det duktigt kylt till lax, anrättad med både chili, vitlök, lime och sojasås, och det funkade så bra det nu går till en rätt som denna. 
Efter någon timme i glaset så tycker jag det ändrar karaktär hela tiden och pendlar mellan att kännas lite knuten för att vid nästa sniff leverera igen. Kanske jag som måste rensa systemet? 100% Chenin Blanc.
Ett trevligt vin som vi snart provar igen, då utan alltför kryddstark mat.

Jag är svag för sådana här basic etiketter med lite klassiskt snitt. Snyggt.

Thibaud Boudignon , en ung oenolog med sessioner i Bordeaux, Australien och Bourgogne innan han väl landade i Loire som vinmakare hos Domain de la Soucherie där han hueserat sedan 2007. Som sitt privata projekt och verksamhet vid sidan om så odlar han själv 1.8 ha och säljer under eget namn. Han har idag två lotter varav en i Sevennières. Men, jag har inte mycket mer information idag om denne ambitiöse vinmakare, så där har vi ett uppslag till framtida besök för att lära mer. Tydligen är han populär och gör sig ett namn i Paris restaurangvärld, och det kan jag gott förstå. To be updated. 

Loire, Savennières och Eric Morgat

Bonjour på er. Efter att äntligen kommit till rätta här i Angers och efter en tid med mycket fokus på boende, jobb och anpassning till en helt ny kultur med baguetter, strejker och checkhäften så tar vi och gör ett trevande försök att skaka lite liv i denna så när avsomnade blogg.

Mycket gott vin har dock druckits, och även några förfärligt dåliga, men inte en rad skrivits, eller ens noterats för framtida "komihåg". Riktigt illa med tanke på rådande minneskapacitet..

Några viner och producenter har redan hunnit bli nya favoriter. Jag måste erkänna att jag har dragits med vissa fördomar när det kommer till röda viner från Loire. Sura, snipiga och kartiga. Så mycket gladare är vi över att gång på gång bli överbevisade om motsatsen. Ett av glädjeämnena just nu är det nya husvinet från Domain Mosse. Deras Anjou rouge 2010 är ett bra bevis på att man gör väldigt fina röda viner i området. Vi återkommer till Mosse och andra röda så småningom.

När det gäller de vita vinerna så finns det otroligt mycket bra viner att botanisera bland. Savennières, så klart, har mycket att erbjuda och vi har börjat besöka producenter för att lära känna denna älskade och ibland lite mindre älskade apellation. Härifrån kommer viner som kanke inte faller alla på läppen, men många med oss gillar stilen och det är tydligt att området nu också upplever en rensans utan dess like. Men som vanligt så skiftar kvalité och stil utifrån vingårdar, vinbönder och årgångar. Precis som det skall vara.

Så, var börjar vi då nysta i trasslet av apellationer, vintips och för oss nya bekantskaper (Loire rymmer 87 apellationer vara ca 45 i mellersta Loire, i och runt Anjou). Jo, vi vaskar fram ett fynd, ett guldkorn som glimmade till vid ett besök på restaurangen L´Hoirie i som ligger i "vår" by Beaucouzé. Vinet vi fick rekommenderat var en Savennières L'Enclose 2009 från Eric Morgat. Helt fantastiskt bra tyckte vi och insåg att vi bara måste få veta mer om vinet och denne Morgat. Sagt och gjort, mail bollades fram och tillbaka, på franska i ena riktning och engelska i den andra, men till slut hade vi kommit överens om datum och tid.

Eric Morgat är ett helt nytt namn för oss. När vi googlar så blir det dock uppenbart att han är långt ifrån okänd och idag betraktas som en av de främsta nya producenterna i området. Bra information och bakgrundsmaterial kan man finna hos Winedoctor och Richard Kelly.

En oanständigt regnig Lördag så tar vi oss 15 minuter söderöver till Savennières och ringer Eric som planerat för att få guidning den sista biten.  Vi möter upp vid hans hem men beger oss direkt till hans vinkällare som ligger någon kilometer därifrån. Eric som flyttade till Savennières 1995 har undan för undan skaffat sig de 6 ha som han idag odlar, varv 1 ha ligger i Beaulieu sur Layon där Eric ursprungligen kommer ifrån. Han odlar enbart Chenin Blanc, och främst i skifferjordar. Han drivs av en passion för druvan, marken och kombinationen av dessa två. En eldsjäl utan tvekan. Han har i flera fall tagit över vingårdar som legat i träda eller nyttjats som betesmarker, röjt och planterat nytt med en okuvlig tro på det han gör, och det visar sig ge resultat!

Han filosofi går i linje med många odlares tankar om naturliga viner och terroir, och att göra jobbet i vingården men så lite som möjligt i källaren. Eric vinifierar de olika vingårdarna separat och de får ligga ett år på 400 liters fat, varav några förnyas varje år, där de beroende på årgång och förhållanden genomgår malolaktisk jäsning, eller inte. Ek är inget självändamål, men krävs för att nå det resultat han eftersträvar, den skall inte märkas, och under alla förhållanden vara helt integrerad efter 4-5 år. Därefter blandas cuve L'Enclos, den enda som Eric idag gör från Savennière. På sikt vill han buteljera, framför allt vinet från 1 ha La Pierre Bécherelle, separat för att visa på de unika förhållanden som råder för varje "parcel", och La Pierre Bécherelle har något mycket speciellt säger Eric. Dock tycker han inte att de idag 10 år gamla stockarna är riktigt mogna för detta, men kanske nästa, eller följande år säger Eric med ett leende. Vi vinbönder måsta ha tålamod, och det har vi..Vi provar två årgångar avd L'Enclos, 2009 och 2010, samt fatprov från 2011, och  dessutom 2010 av Litus med Chenin Blance från Beaulieu sur Layon.

Då vi försynt förhör oss om möjligheten till att köpa hans viner så får ett urskuldande nej till svar, samtliga hans 2010 är redan reserverade, sålda för export och till restaurang och butik, och 2009 är helt slut, om det inte finns enstaka kvar i butik.

Eric Morgat Litus 2010
Detta unga och fortfarande spralliga vin tappades på flaska så sent som den 19 April. Vinet som odlas i jord med lava, vulkanisk sten, lokalt sk. Pierre-Bise (spilite) och det behövdes hacka och järnspett för att plantera 2003. Vinet är först knutet med öppnar snart upp med härligt fin mineral, aprikos och finstämda  blommiga toner. Fin syra, kropp som kommer vartefter, stram frisks, rökighet, vitpeppar och flinta är några noteringar

Eric Morgat L'Enclose 2010
Så där ja, storebror visar vad skåpet skall stå. Inte helt juste mot Litus att prova L'Enclose direkt efter med någon minut emellan. Även här är vinet tappat på flaska den 19 April, och etikett är ännu inte på, men jag måste erkänna att det för mig känns, förvisso piggt och lite ystert, men ändå "färdigt" och med en fin harmoni och struktur. 2010 är redan lovordat som en stor årgång i regionen, och vem är vi att säga emot. Här verkar alla bitarna finns på plats (även om det fortfarande inte landat enl. Eric).
2010 uteblev malolaktisk jäsning, till skillnad från 2009. I källardunklet noteras honung, spänstig (jo, det står så) slank, stram med ryggrad. Viss rökighet, lite oljig, blommig, lite flyktiga övertoner men med en helhet som lovar bli lysande. Japp, den här träffar varje nervknut och alla smaklökar så det sjunger om det - mitt i prick.

Eric Morgat L'Enclose 2009
I jämförelse med kommande 2010 så är 2009 mer bastant. Mer av allt som är nog så trevligt i och för sig. Mer och lite tyngre kropp, men inte klumpig på något sätt. Här finns rundare frukt och uns sötma, citrus och som alltid en finfin syra och en ton av honung. Mer komplext idag än 2010 med ett år ytterligare på nacken.  Riktigt gott, vi förstår varför detta triggade oss när vi drack på L´Hoirie.

Eric Morgat L'Enclose 2011 -fatprov
Jag har aldrig kunnat bedöma fatprov på något bra sätt, eller med säker hand kunnat peka ut vart detta är på väg i en framtid. Önskar jag kunde..Men, de tre olika fatprov vi gjorde var riktigt roliga då de visade på den stora skillnaden mellan de olika vingårdarna, och hur olika långt i processen dessa hade kommit. Otroligt fascinerande! Smakprovet från Roche aux Moines stack ut i samlingen som det mest tilltalande och "färdiga" vinet. Det verkar riktigt lovande, vad jag nu kan bedöma..

Sammanfattningsvis en otroligt trevlig bekantskap och provning. Jag kommer att se till att jag kan lägga vantarna på några L'Enclos 2010, helt klart. Krokar redan ute. Skall bli spännande att följa Eric Morgat i fortsättningen. Tack Eric för din tid och vilja att dela din passion och kunskap med oss..

Nonna Concetta 2008, Calabretta

Ungefär 1000 flaskor Nonna Concetta produceras under gynnsamma år. Massimiliano Calabretta har 0,4 ha vingård i grannbyn Passopiscaro där "farmor Concetta" bröt mark och planterade vinrankor för nu hundra år sedan. Druvan är nerello mascarlese, av diverse olika kloner,  men det finns även några procent  av nerello cappucio då de växer blandat i vingården och man skiljer dem inte åt vid skörd. Massimiliano skriver att han skulle kunna begära Etna Rosso klassificering, men inte har brytt sig om det p.g.a den begränsade volymen.  Lite bakgrund till Calabretta och deras viner finner du här. 


Trots att vi har ett gott öga till Calabretta så har vi hitills inte provat Nona Concetta, så det här är premiären. Den omskrivna och hyllade 2006:n har vi lyckats missa helt. 
Färgen är ljust röd med en kraftig dragning åt en mogen brun nyans. Vinet bjuder på en omedelbar direkt doft. Ingen startstäcka här, även om det utvecklas, eller snarare ändras, över tid med lite luftning. Körsbär, lakrits, mandarinskal och jordnära dofter som mineral, mylla och örter.  Eteriska övertoner av målarfärg och fernissa. Fantastisk doft! När vi väl sliter näsorna ur glasen och tar en första klunk såslås vi gemensamt av en känsla av att vinet lever, det poppar på tungan och syran sparkar liv i slumrande körtlar och tanninerna slipar av och piggar upp smaklökar och alla möjliga receptorer. Det här gillar vi, fantastiskt charmigt och gott! 


Med lite tid växer komplexiteten och upp dyker piptobak och en doft som jag, något skruvat kanske, associerar till ungdomens träning på brottarmattan..Och jo, jag ser det som positivt, men det kanske säger mer om mig än om vinet :-) Vi vet att detta kanske inte faller inom den gängse definition av ett stort vin, men för oss är detta stort. Det är gott, det gör oss glada och spralliga som busungar och gör sig lika bra på egen hand som till fredagens middag. Vad kan man mer begära?  Carlo Merolli skeppar för 135 Dkk.

Massimiliano Calabretta

Châteaneuf-du-Pape Signature 2009, Domaine La Barroche

Inspirerad av Finare Vinare, och kanske samtidigt som Rhônarna, så öppnade vi den första Signature 09:an från Domaine La Barroche.  Vi ville gärna ha en tidig provning och se hur det stod till med formen, och dessutom trodde vi oss ha en utmärkt sparringpartner till MM's Cordon Bleu med potatisstomp.
Jag hade tidigare provat vinet som nytappat fatprov på Bristlys sortimentsprovning på Hotellet och tyckte då att det var helt fantastiskt. Det tycker vi idag också!
Doften är öppen och håller inte igen det minsta. Här får vi en komplex örtig doft med laktrits, uns av tobak, fikon och några fina Sun-Maid russin. Efter en stund så adderar vi försynt viol och tall/granbarr till intrycken. Smaken bjuder på samma fina uppvisning och fyller ut med en frisk blandad bärkompott av både blå och röda bär. Intrycket är slankt men stramt- just like we want them..
Fantastiskt gott och nivån i flaskan sjunker oroväckande snabbt, det bildas nästan en virvel som när man tappar ur badkaret, ni vet. Skulle vara kul att följa upp hur vinet var dag 2, men det är så dags att vissla när läppen är av som en gammal kompis brukade säga. Nä, här gick flaskan åt under middagen och det passade som handsken till schnitzlarna. I bland gäller fortfarande att 1+1=3. Vi sällar oss till de som undrar hur vi skall kunna låta bli att tulla av resterande flaskor för att dessa skall få uppnå någon slags ålder. Vi får väl se..

Piemonte ToR

Lidingöbanan skakar fram och stannar just i kväll till vid hållplats Piemonte. Det är Fredrik, dynamon bakom bloggen WCTC som bjuder in till Högberga gård för en Piemontisk helkväll och ett möte med Fratelli Revello, Baroloproducent med säte i La Morra.
Efter en kort promenad genom ett blåsigt och lite kylslaget villakvarter så tornar Högberga gård upp sig, som placerad på La Morras höga kullar. Väl genom dörren så mottas vi med värme och ett glas rosé av kvällens värd. Rosén Venus de Pinchinat 2009 är nog det enda inslaget som hamnar utanför kvällens tema, men satt riktigt fint som en aperitif inför kommande utsvävningar.

Upplägget är tilltalande med mat och vin i kombination som presenteras vartefter under kvällen. Vi bjuds till vackert dukade bord och det hela känns avspänt och gemytligt. Carlo Revello ger korta presentationer som tolkas av svenska frun Paola. Fungerar bra, och mer information och bilder ges via projektor och storbild på väggen. Vi gör inga djupdykningar i detaljer och tekniker utan fokus ligger på att njuta av det som serveras.
Förutom sina olika Baroloviner så producerar Fratelli Revello både Dolcetto och Barbera, och det är där vi börjar dagens provning ihop med en fantastiskt god ostbricka, ja inte själva brickan kanske men både den Rabiola Tre Latti och Testun al Barolo som serverades tillsammans med en marmelad som hette Cugna var supergoda. Rabiolan blev en favorit, vi ses igen!

Dolcetto d'Alba 2009 Ett trevligt vin, för mig lite otypiskt, med en relativt fyllig smak och lite lägre syror än gängse dito. Något stram med fin frukt. Körsbär, så klart, och lite bittermandel som tar fram minnen av det gamla hederliga björnklistret (grön burk med vitt lock ni vet, och liten röd spade ...). I eftersmaken lakrits och kungen av Danmark karameller. Perfekt till Tisdagspastan.

Barbera d'Alba 2010   Tilltalande doft ur glaset. Fina mörka bär, något medicinalt i flyktiga övertoner, the och tomatpure noterades. Ja, ja, med det var bra. Frukten drog lite åt det söta hållet, men helheten lutar åt det slanka och stram med fin syra som ryggrad. En riktigt god Barbera.

I väntan på huvudrätten serverades Revellos Barolo Normale 2007, och sedan Barolo Vigna Gattera som fick ackompanjera den nebbiolo bräserade oxkinden, mandelpotatispurén och goda tillbehör.  En riktig höjdare som häger kvar i gom och minne så här några dagar efteråt. Som avslutning tar vi oss an Vigna Conca 2006, sämre kan man ha det.

Barolo Normale 2007 Med grusiga tanniner, alkoholstick och en viss hetta så var detta kvällens svagaste kort. Trots bara 20% ny ek tyckte jag faten slog igenom och det hela var allmänt bångstyrigt och spretigt. Vinet känns tok-ungt och frågan är om det det hittar rätt med tiden. Till maten gjorde det dock ett bra jobb och visar att det fungerar i sitt sammanhang och många tyckte det var mer än bara OK.

Barolo Vigna Gattera 2006. Oj vilken skillnad. Här lägger vi på några tior och får ett vin som spelar i en helt annan division, och från en helt annan årgång - noterar den skarpögde. Klassiska attribut radas upp i mina notes: viol, rosor, tjära. Fin struktur med stunsiga men snälla tanniner och bra syra. 14,5% alkohol trollas bort och integreras helt i den härliga frukten. Det här faller Herren på läppen. Riktigt gott! För Gattera så har man valt att lagra i enbart slovenska bottis "för att vinet kräver det". Sympatiskt och visar på känsla för hantverket så modernister man säger sig vara. Det ena förtar ju inte det andra så att säga.

Barolo Vigna Conca 2006 Här mullrar det i glaset på ett helt annat sätt. Mörkare och dovare dofter  strömmar ur glaset. Där Gattera var slank och stram så uppvisar Conca en mer mullig komplexitet med animaliska inslag. Här fins också rosor och tjära, men allt i en kraftigare kropp och större kostym, om ni hänger med i liknelsen.  Conca känns yngre och mer oförlöst än Gattera, men här finns också en lovande framtid och vinet andas klass och kvalité.

Tack Fredrik för ett strålande initiativ och en trevlig kväll. Det är inte utan att man längtade tillbaka till Piemonte så snart man satt på Lidingöbanan igen på väg tillbaka till den svenska vintern. Trevligt också att träffa på bloggkollegor som man bara träffat i den binära cyber-världen förrut. Fantastiska inlägg har de också redan hunnit med, läs gärna dem här, här och här. På återseende!

Crozes-Hermitage 2006, Domaine des Lises

Jag gillar hösten. Mörkret faller tidigt och i kaminen sprakar en brasa. På spisen puttar långkok. Rotfrukter kokas, grillas och rejäla köttbitar intas med garanterat onyttiga såser. Härligt! Allt detta väcker ett behov av en riktig Syrah-attack, och tankarna dras till norra Rhonedalen där vårt vinintresse en gång tog sin början. (MM hatar hösten men vi delar inställning till Syrah under denna årstid)
Ned i skafferiet och se vad vi kan finna. Jag sniffar runt bland flaskorna. Det vankas tyvärr inte några större överraskningar, vi vet ganska väl vad som finns där nere och på grund av en kommande flytt så fyller vi bara på om det skulle dyka upp något riktigt speciellt, och det gör det ju, men vi (läs jag) försöker stå emot så det blir till att tulla av befintliga flaskor.

Familjen Graillot verkar ha syrah i blodet, och den yngre generationen i form av Maxime vet vad som krävs efter en dags lövräffsande. Trots att vinet uppvisar alla för syrah typiska karaktärsdrag så finns här också en väldigt typisk husstil. MM plockar vinet direkt blint och pekar ut den samurajsvärdsvassa syran  som det som avslöjar ursprunget. Jag kan bara hålla med, den är väldigt speciell och fantastiskt charmig. För något år sedan tyckte jag den blev lite påträngande efter ett tag, lite ungdomligt störig och jobbig. Nu med något års tukt och förmaning i skafferiet så är den lite mer sofistikerad och slipad, utan att bli mesig. Perfekt! Doften är direkt och angenäm. Mörka bär, spängsten, viol, vitpeppar och en påtaglig örtighet. Oregano, mynta och lagerblad noteras, men här finns mer att botanisera i. Vinet känns fortfarande ungt och piggt och tunnlar lyser med sin frånvaro. I munnen så styr syran upp och matchar den fina syrah-frukten, mineraler och kryddor. Om jag kommer ihåg rätt så var årgång 2007 en besvikelse, måste kollas igen inom kort, men det här gillar vi och beklagar att det var sista flaskan som gick åt även om jag inte tror det blir så mycket bättre än så här.

Arianna Occhipinti 2009, SP68

SP68 2009, Occhipinti börjar vi känna igen vid det här laget, det förekommer flitigt i bloggsfären och får genomgående stående ovationer. Med all rätta!
Vi sällar oss till den smått lyriska hyllningskören. Det här är rakt upp på vår gata och triggar de rätta punkterna i vårt lustcentrum. Vi drack en flaska över tre dagar och blev lika förtjusta var gång vi smakade. Allra bäst tycker vi det var väl kylt direkt efter att korken ploppat ur flaskan, men det höll stilen hela vägen om än med en liten oxiderad ton under dag 3. Men, detta är inget vin att ligga på i all oändlighet utan gör sig nog bäst i sin ungdom, och vi ser fram mot kommande årgångar.
Den som gillar viner med tyngd och kraft i sina viner skall nog hoppa över SP68. Här bjuds det mer på smidighet, finess och finlir. Tankarna drar åt lätta fina Nebbiolo eller Pinot Noir viner.
Nationaliteten är det dock ingen tvekan om. Ur glasen en fin duett med "Italienska"körsbär och lakrits som backas upp av viol, järn, svala örter och skira blomster. Läskande är uttrycket vi fastnar för och fin syra och struktur gör allt för att bidra till den upplevelsen. Det här vinet återkommer vi definitivt till. Fina Vinare har en fin beskrivning och bakgrund här, och här och här är några till som smakat.

Gheta olio 2010 Occhipinti. Cibi e Vini i Köpenhamn där vinet är inhandlat säljer också olivolja från Ariana Occhipinti. Hon gör två stycken olika som kommer från olika lägen på Sicilien. Fabio på Cibi e Vini korkade upp och jag fick smaka båda två.  Fantastiska smakupplevelser måste jag säga, utan att vara någon expert på området. Den som föll mig mest i smaken var den pigga, gräsiga och fruktiga Gheta som med en frisk citruston passar fantastiskt bra till sallader eller bara för omedelbar njutning till bröd med lite salt. Gheta odlas i olivlundar i anslutning till vingården, medan den kanske mer nyanserade och sofistikerade Pantarei kommer från ett område längre inåt landet, ungefär mitt på ön enl. Fabio.
Vi njuter nu av Gheta till allt som tänkas kan, och lite till.  Kan starkt rekommenderas, vore dock kul att höra vad någon med lite bättre koll på olivoljor tycker. Vid nästa tur fyller vi på och tar då också med en Pantarei för lite ombyte.

Latmansblogg - en snabbspolning

Så mycket goda viner, och så lite skrivande här på bloggen. Men ibland är det av ren lathet som de mest kreativa idéerna föds, så här kommer en ny bloggform - snabbspolning av senaste veckans drycker. Nåja, så rysligt kreativt kanske det inte är, och inte originellt heller för den delen. Hur som helst, jag lutar mig tillbaka i soffhörnan och snabbspolar:

Paul Bara Special Club 2002 agerade aperitif och fick även följa med som sällskap till en klassisk kantarell-toast. Fantastisk god och en fullmatad komplex men ännu ung champagne. Vi noterade fin brödighet, gula äpplen och citrus. Önskar att vi haft fler utav denna, men nu är de slut. Skit också.

Colombis 2009, Domain Isabel Ferrando. Ah! Första flaskan ut av Colombis, tidigare bara provad på Bristlys sortimentsprovning. Fin frukt strömmar ur glaset, jordgubb och hallon samspelar fint med örter och viss kryddighet. Här finner vi också ett uns av smörkola och en flyktig floral doft ger en lätthet som är oemotståndlig. I munnen finner vi en rejäl struktur som dock aldrig blir tung och klumpig, vin det behåller sin slanka och strama stil. 100% grenache.  Dag två skiner vinet i kapp med sensommarsolen. Förföriskt!

Barbaresco Pajé 2003, Roagna behöver väl ingen närmare presentation. Vi kan bara konstatera att det fortsätter att skänka stor njutning och kommer så göra i ett antal år till. En given favorit! Det ända som stör är att antalet flaskor i skafferiet har krympt drastiskt och är på upphällningen.

Vale da Raposa Reserva 2009, Alves de Sousa. Portugal är outforskat område för oss. Om man inte räknar en och annan Villa Santa i vinintressets begynnelse förstås. Jag har slarvat bort anteckningarna för detta vin, men det är och var ett charmigt och rättframt vin som vi tyckte om, och det förtjänar en mer seriös notering än denna. Vi återkommer i frågan.

Le Cupole 2008, Tenuta di Trinoro. Ett vin från den trevliga kvällen då Smakabra Micke och Herr S var på besök. Ett Maremma vin med en blandning av Cabernet Franc, Merlot, Cabernet Sauvignon och Petit Verdot som lurar iväg oss rejält i blindprovningen. Tydliga Italien signaler i form av körbär och lite kärnbitterhet, men sen var vi rökta. Kraftig doft med lite fotsvett, grusväg och körsbär, men också lite av en sursyrlig ton jag med facit kopplar till cabernet franc, och så parfym av något från växtriket. Pelargon var det någon som naglade fast. Jag är lite tveksam till denna och går inte direkt igång på stilen.

Chateau Beauséjour 1989. En enstaka flaska spontan-shoppad på regeringsgatan i akt och mening att råda bot på bristen av konsumerad någorlunda mogen Bordeaux av någorlunda klass. Ett ganska pampigt vin med rejält tryck i frukten och bra struktur. Det satt som en smäck till det grillade vildsvinet, men jag kan ändå inte låta bli att sitta och jämföra med andra viner som ger mig mer upplevelse och personlighet för halva pengen. Jag citerar Doktor Dängrot: "jag är skeptisk" och börjar inse att vi kanske helt enkelt inte är av det rätta Bordeaux virket, men så har man ju den där fantastiska Haut-Bailly-89 i minnet så kanske ändå...

Les Terrasses 2008, Alvaro Palacios. Ytterligare ett vin från kvällen med Smakabra och Herr S. Här var ett vin med bra struktur, stiligt, med lite mörkare frukt och toner av läder, järn, grön paprika och någon flyktig överton av skokräm och örter. Väl sammansatt vin i internationell stil som passade väldigt bra till Mickes goda charkuterier. Dag två så visade vinet att det hade en växel till.

Carricante 2006, Calabretta. Fortfarande gott. Påminnelse om att fylla på i skafferiet.

Les Clos 2008, Domaine Pinson. Underbar doft av färska aprikoser, bastusten, gula plommon och vita blomster. Ett riktigt sniffarvin. Väl balanserad smak med frisk citrus och massor med mineral. Här kan anas en begynnande mognad, men jag gillar vinet som det är här och nu. Mums.

Morgon "Nature" 2010, Daomain Lapierre. Vårt absoluta favoritvin just nu, alla kategorier. Ett tips från Finare Vinare ledde mig till årgång 2008 av detta vin som vi blev stormförtjusta i.  Den hypade årgången  2009 missade vi helt, men när vi för några veckor sedan besökte Vinrosen så åkte en låda av den nya 2010 med hem. Anne på Vinrosen utnämnde 2010 till Lapierres bästa årgång någonsin. Jag kan inte syna detta påstående, men bra är det! Det här vinet är bara så enkelt rättframt och rakt upp och ned så det är svårt att sätta ord på. Klyschor som svalt, slankt, frisk och fräscht är som gjorda för detta vin. Pigg frukt med jordgubb och hallon stramas upp med järn och mineral. Det här måste läska den mest kräsna och skrovligatse strupe. En sportdryck för vinälskare!!

Nu har vi snabbspolat fram till helgen som var, få se nu om bloggen kan hålla jämna steg med konsumtionen. Fan tro't..

Côte de Brouilly 2009, Christophe Pacalet

Puss och hej! Jag släpper av resten av familjen centralt i Köpenhamn och styr ut mot de västra förorterna. Vi har en familjedag i Köpenhamn vilket i vårt fall innebär att jag flänger runt till olika vinhandlare medan övriga familjen ängar sig åt seriöst turistande av annan sort på och runt ströget vartefter vi sedan sammanstrålar för smörrebröd och en hof.
Just denna dagen så blev det endast två stop på vinrundan: Vinrosen och Cibi e Vini. Båda nya för mig men varmt rekommenderade och förtjänstfullt beskrivna av mer beresta bloggkollegor. Vad skulle man göra utan dem, säkert törsta ihjäl eller hänfalla åt senast hypade och mest prisvärda BiB..
Nåväl, på plats i Köpenhamn och efter avklarade inköp så kan jag åter igen konstatera att det är så oändligt mycket roligare att handla vin hos kunniga och trevliga eldsjälar till vinhandlare än hos det statliga Svenska monopolet. Skitkul helt enkelt.
Jag läste i någon kommentarstråd hos FV att man runt om i Svea rike är lite putt för att inte Vinik får ut sina viner utanför tullarna och de blir svåråtkomliga. Det har jag full förståelse för, men jag å min sida skulle vilja flytta Köpenhamn närmare Stockholm för att få tillgång till dess utbud och möjligheter. Kan man inte bara hala in den Danska huvudstaden, förlänga bron, och lägga ett nytt brofäste någonstans vid Hornstull??

Vin då? Jo då, det blev några flaskor med hem, om än inte i några större mängder. Mest i form av smakprov och sådant som rekommenderats av pålitliga smaklökar här i den binära bloggsfären. Dagens Cote de Brouilly 2009 från Christophe Pacalet fick följa med hem efter rekommendation av Anne hos Vinrosen. Jag hade redan bestämt mig för en låda Morgon Nature 2010 från Domain Lapierre när Christophe Pacalet kom på tal. Tydligen är de släkt och har förutom detta gemensamt att de gör fantastiska viner, bland de bästa i Beaujolais. Så jag följde rekommendationen och två flaskor för prov åkte med hem. Det är jag glad för idag.
Färgen är lite uppkäftigt och ungdomligt blåröd. Nosen ger först en lite plastig och kemisk biton som inte verkade alltför kul, men den vädrade snabbt bort och sedan dominerade en frisk och ren bärighet som med lite tid visade upp en överraskande komplexitet. När vi sniffar djupt i glaset noterar vi en bärkompott på både röda och blå bär. Järn, mineral, viol och något skirt blommigt kommer till, och när vi smakar så får vi ett sting av fina kryddor och en eftersmak med lite bittra körsbärskärnor. Men egentligen så kan vi här strunta i noteringarna, för här är det främst det friska, fräscha och slanka som är det bestående intrycket. Riktigt gott vin som vi gärna köper mer av. Otroligt mycket vinglädje för pengarna. 115 Dkk

(Vinet klarade utan problem av två dygn i kylen. En trevlig ton av apelsin tillkom med lite tid)

Faugères 2006, Domaine Leon Barral

I behov av en blodtransfusion? Då kan vi rekommendera Faugéres 2006 från Domain Leon Barral. Här får du ett livselixir som garanterat piggar upp den slöaste överhettade sommarhjärna och dessutom passar utmärkt till det mesta av fast föda. Ett slankt och njutbart vin som lockar med toner av rostigt järn, äppelmust och knallpulver. Det här gillar vi! Jag får associationer till barndomens handpumpade kalla friska brunnsvatten vid stugan i Småland, där rostflagor efter ett tag samlades på hinkens botten.
Sätter man vinet under luppen så hittas här förvisso både blåbär, björnbär och kryddor som lagerblad och kryddpeppar, men just nu njuter vi det bara rakt upp och ned under tiden MM obstinat vägrar förlora en enda omgång i kvällens backgammon race.