Carricante 2006, Calabretta

Till gårdagens pasta con sarde blev vinvalet lätt. Vi öppnar en flaska Carricante från Calabretta och tidsmaskinen tar oss snabbt tillbaka till Mama Rosa, en av restaurangerna i turistmetropolen Taormina på Sicilien.
Calabrettas carricante är ett uttalat matvin, och tillsammans med Siciliens paradrätt nummer ett visar det sin sanna styrka. Vi tävlar i att ösa superlativ över maten, vinet och det fantastiska kombinationen. Magnifikt!
Vinet är vackert guldgult, som renaste bärnsten. Doften är "rejäl", kraftig för att komma från ett vitt vin, lite oxiderade toner, mineral (flashback av mörka lavajordar), lite bokna äpplen, malt och fyllig frukt . Listan kan göras längre. I munnen ett fylligt vin, bra syra, honung, mineraler och äpplen kommer igen. Lite som en fullmogen champagne minus bubblor, avslagen om man så vill, men i positiv bemärkelse för att försöka sätta ord på upplevelsen. Utdragen eftersmak där druvjuice och en viss beska hänger kvar en bra stund. Till sältan av sardinerna, aromerna från torkad och färsk fänkål samt sötman från russinen är detta perfekt och jag utser denna måltid till en av årets kulinariska höjdare. Och detta med utpräglad fattigmanskost från Sicilien med ett vin som kostar 105 Dkr/Sek hos Herr Merolli i Holte.

Morgon Vieilles Vignes 2009, Raymond Bouland

Med hem från ett snabbt besök i Köpenhamn och hos Otto Suenson så har jag två flaskor 2009 Morgon VV från Raymond Bouland. Vinerna får följa med hem på rekommendation av trevlig personal. Detta trots min ansats att inte köpa "oprovade" viner, mer än jag fått det rekommenderat av någon vars smaklökar jag litar på. Men, i detta fallet så tog nyfikenheten överhand, och med tanke på det goda året och all rapportering om stordåd i cru Beaujolais byarna så blev det som det blev. Och tur var det, för detta visade sig vara ett alldeles förträffligt vin.

Vackert klart och ljust rött och med en lockande doft av bär och fin frukt verkar detta lovande redan när vi drar korken ur flaskan.  Intrycket består och efter en stund i glaset så är det röda bär i fokus, jordgubbar och hallon i en fin koncentration, och som också har sällskap med lakrits, örter och ett uns av en lite djupare ton av jord och mineral som adderar komplexitet. Här finns finns en riktigt bra struktur och bra grepp, men vinet framstår framför allt som lätt, slankt, salivframkallande och med fin frukt. Underbart gott.

När jag inför denna posten googlar runt för lite bakgrundsinfo så ser jag, och varför skulle jag vara förvånad :-), att Finare Vinare tidigare gjort samma resa. Om denna kan du läsa här.
Nu med facit i handen skulle jag gärna ha mer av detta vin i skafferiet, men enligt Suensons så var det de två sista flaskorna jag fick med mig av en redan från start liten allokering. Det blir till att hålla utkik efter nya årgångar, och ha koll  på själva årgången i sig förstås. Beaujolais fortsätter överraska och imponera!

La Chablisienne hos Munskänkarna i Södertälje

La Chablisienne med sin ambasadör Hervé Tucki har varit på turne i Svea rike och då också gjort ett besök hos oss i Södertälje. Det är vi glada för!
Smakabra Micke har redan förtjänstfullt rapporterat, så har ni läst den posten så kan ni hoppa över nedanstående så fortsätter jag och plita ned lite intryck för mitt eget kom ihåg. Även Finare Vinare har, såklart, en mycket läsvärd post från Herr Tucki's besök, men i ett helt annat sammanhang och med lite andra viner och en hel del bakgrundsinformation.  

Först måste jag göra en liten reflektion avseende vår nystartade sektion i Munskänkarna och den verksamhet vi bedrivit under våren. Vi blir bättre och bättre på att arrangera våra provningar. Vi lär oss vartefter och Smakabra Micke satte med denna provning en ny nivå för hur det skall se ut.  Allt flöt på, lagom ambitiöst och trevlig stämning. Bra fixat Micke, vår bästa provning hittills tycker jag!


Starkt bidragande till den trevliga kvällen var förstås huvudpersonen själv. Den charmiga, engagerade och kunniga Hervé Tucki. Han pratade oss igenom två flighter om totalt åtta viner och visade sig vara en osinlig källa till information om Chablis i allmänhet och La Chablisienne i synnerhet. Kul att lyssna på, med öronen inställda på inspector Clossou engelska för att riktigt hänga med.


2009 Petit Chablis pas si petit är först ut. Ett enkelt men riktigt trevligt vin med frisk citrus, viss kryddighet, mineral och hyfsad frukt. Stramt och fräscht. Enligt Tucki så gynnas vinet starkt av årgången och är inte urtypiskt för appelationen.
2007 Chablis Cuvée LC La Sereine kommer med fin syra och frukt. Kryddighet och havssälta. Vit sparris och smör, tyvärr lite åt popcornshållet som jag inte riktig gillar. Fin struktur och längd.
2006 Chablis Les Vénérables Vielles Vignes kommer från 50-åriga stockar. Här är ett lite fylligare, rundare, vin med något lägre syra. Mineral, sälta, gråpäron och lite smöriga popcorn igen. OM man jämför med 1er cru och grand cru tycker jag faten blir lite för markerade Chablis vinerna, om än inte direkt störade


Vi ger oss in i nästa fligh som innehåller 1er cru och grand cru vinerna och startar med 2008 Chablis 1er cru La Singuliére: En något återhållen doft av mineral, citrus och något "ostigt". Slank med fin balans. Härlig smak med tydliga mineraler och fin frukt.
2008 Chablis 1er Cru Montée de Tonnerre. Ung, lite återhållen men med djup och finess. Här finns en hel skaldjursplatå, bastustenar, lien rökighet och en rundare men fortfarande stram kropp. Lite stål i nosen och något som jag noterar som "is". Drickbar redn nu men kommer och växa rejält med lite tid.
2002 Chablis 1er Cru Montée de Tonnerre är rejält mogen, lite trött, ostig, oxiderad med drag av fishsouce, soja, grönskasbuljon, och så klart mineraler och havssälta. Inget fel på den, men heller inte lockande.
2004 Chablis 1er Cru Vaulorent är en trevligt bekantskap. En slimmad, slank och harmonisk uppenbarelse med fin syra och mineraler. Flinta, citrus och nässlor. Potential. God, min favorit efter grand cru Grenouille.  Slutligen kommer flaggskeppet 2007 Chablis Grand Cru Grenouille, en grand cru där La Chablisienne äger hela 7,2 ha.  Ett stiligt, fortfarande ungt, vin med finfina mineraler, ostron och ännu återhållen frukt.  Stram och slank och helt i balans. God nu, men kom igen om 5 år!


Genomgående fina viner utan några egentliga missar.  2004 Vaulorent kommer stå på inköpslistan, och så klart grnd cru grenouille. Även 2008 La Singuliére och Tonnere vore trevligt att stoppa undan några av för att njuta av om några år. Balkongvin - kolla in Petit Chablis. Samtliga finns, eller kommer att finnas tillgängliga via SB.

Hervé Tucki 

Sandra Tavares besöker Munskänkarna i Södertälje

Coolt!. Tack vare Smakabra Micke och Svempa så har den stora vinmetropolen Södertälje fått förnämligt besök. Sandra Tavares gör ett besök hos Munskänkarna i Södertälje och berättar om Portugal som vinland och de olika viner hon är involverad i. Hon jobbar idag som vinmakare hos sina föräldrar på Quinta de Chocapalha, men driver också sin egen vingård, Wine & Soul i Duoro, tillsammans med sin make Jorge Borges. De har idag hela 20 ha odlingar i Duoro, men började egentligen från scratch som negocianter för ca 10 år sedan. De har sedan via arv på Jorges sida fått 12 ha och sedan köpt upp ytterligare 8 ha vartefter,  alla med bra lägen i dalen.
Hos Sandras föräldrar på Quinta de Chocapalha i Estremandura utanför Lissabon så förfogar man över hela 50 ha, varav man idag vinifierar ungefär hälften, och säljer sedan hälften av druvorna till andra producenter. Dock bygger man nu nytt vineri och planen är att nästa år kunna ta hand om hela skörden själva.

Lika bra att erkänna på en gång. Jag har inte det minsta koll på portugisiska viner. Port lite grann kanske, men det är allt. Så det är med största intresse som jag lyssnar på Sandras föredrag och beskrivningar av viner och tillverkning. Bara att hålla koll på alla för mig nya druvor med knepiga namn är en utmaning :-) Att Sandra är ytterst seriös och kunnig råder det ingen tvekan om, och ambitionen för egna verksmheten hos Wine & Soul är högsta tänkbara. Något som också bekräftas genom många goda recensioner och betyg i provningar och media. Man jobbar stenhårt i vingårdarna och även i vinkällaren med t.ex. hård gallring vid bandet. Man räknar med att man sorterar bort ca 20% av skörden här. Mycket beroende på att många vingårdar har extremt många druvsorter som växer tillsammans. Speciellt i äldre vingårdar, vi pratar här 80 år eller äldre, så kan det finnas upp till trettio olika druvor. På frågan varför så säger Sandra att det troligen var för att sprida riskerna som man förr planterade olika sorter för att inte en hel skörd skulle slås ut om någon specifik sort drabbades av sjukdom eller missväxt av annat själ. Nåväl, om ni vill lära mer om Portugal och dess viner så pekar jag med hela handen åt detta hållet --> http://winevirtuosity.com/ en veritabel guldgruva i ämnet.  Till vinerna:

Vi börjar med de vita, och först ut är Quinta de Chocapalha Branco 2008,  ett enkelt friskt och läskande ståltankslagrat vin baserat på arinto, viosinho och vital. Vinet ligger i ca 7 månader på jästfällningen. Aromatiskt med citrus och gröna äpplen. Gott utan krusiduller.
Chocapalha Reserva Branco 2008 är nästa vin ut. Ett  fylligare rundare vin med ca 50% Chardonnay och resten arnito samt vital. Mineral, citrus och frisk frukt i nosen. Här har man delvist använt sig av franska fat som sätter sin prägel med lite smöriga toner och en smak av cocos. Ingen riktig favorit hos mig, men MM med flera gillade stilen.
Sist ut av de vita en riktigt positiv överraskning. Guru 2009 från Wine & Soul kommer från 50-åriga stockar av viosinho, rabigato, codega och gouveio. Det jäser på ståltank och får sedan ligga på franska små fat i ca 7 månader under återkommande battonage. Ingen malolaktisk jäsning. I nosen pigg frukt, citrus i en mängd olika varianter där grape är mest framträdande, mineral och skira blommiga toner. Jasmin säger Sndra när jag frågar, och tillägger att det är något som kommer och går, beroende i vilken fas vinet befinner sig i. Frisk och fin syra, välbalaserat och aromatisk. Gott!!

På röda sidan så startar vi med Quinta de Chocapalha Tinto 2007, instegsvinet i kväll,  men samtidigt det röda vin som jag gillade bäst. Ett riktigt sniffvin med stor fruktig doft med mineral, lakrits och örter. Efter en stund så utmärker sig en doft av mint, toy om man så vill, som också senare återkommer i portvinet.  Sandra säger att mintigheten kommer från växten Esteva (Rock rose) som växer runt vingårdarna, ett kännetecken för många av vinerna som Sandra producerar. I munnen är vinet inte så stort och fylligt som doften utlovar, utan snarare lite tunnare, men faten upplever jag som väl hanterade och den fina frukten kommer till sin rätt. Vinet görs på en drös olika druvor, bl.a. tinta roriz, touriga nacional och syrah. 16 måader på franska fat.
Chocapalha Riserva Tinto 2007 görs av tinta roriz, touriga nacional och syrah. Det får 19 månader på fat. Här får vi ett fylligt koncentrerat vin som går lite över gränsen till vad jag tycker är riktigt kul. Massor med frukt, varma kryddor, vanilj och en viss hetta.  Visköst och fylligt men helheten blir, för mig, lite blåbärssoppa. Inte fel, inte dåligt men inte i min smak.
Pintas Character 2007, en blend på trettiotalet druvor fån 70-åriga stockar. Jag har inte fullödiga anteckningar men det går lite i samma skola som föregående vin, och därmed faller det lite utanför min smak. Jag noterade Röda bär, lakrits och lite torra tanniner. Det gör säkert inte detta vinet rättvisa så jag hoppas får en ny möjlighet att prova famöver. Jäser i öppna kyltempererade Lagares och lagras sedan 18 månader på 50% nya fat och resten på gamla. Sist men inte minst så fick vi prova Pintas Vintage Port 2004, ett fylligt vin packat med koncentrerad frukt och körsbär. Örtig och lite kryddig med tydligt ton av mint och russin. Köp nu och drick närmaste året, eller lagra i 6-7 år. Tydligen stänger den ned rejält under ett par år för att sedan öppna upp igen.

Micke hade fixat god ostbricka och det blev ett trevligt mingel efter Sandras presentation.  Mer information om vinerna och ev. inköp fås via importörens Handpicked´s hemsida.

Etna Rosso 2001, Calabretta

Med tanke på hur imponerad jag blev av vinerna vid mitt besök hos Calabretta tidigare i vår,  så kändes det som ett ganska enkelt beslut att lägga en beställning på tillgängliga viner för att njutas på hemmaplan.
Vi har redan hunnit med att öppna någon flaska och provat till olika maträtter. I går blev blev sällskapet en långkokt vildsvinskarré som sedan skivades upp och snabbt grillades någon minut på varje sida samt MM's goda potatissallad med massor av gräslök och kapris. Fungerade vinet bra till?
- Ja, det gjorde det!
Vi förstår varför Calabretta själv, och många andra, ofta jämför vinerna från Etnas nordsluttningar med Barolo och Barbaresco från Piemonte regionen. Redan den brunröda färgen och den transparenta uppenbarelsen i glaset visar på tydliga likheter. I jämförelsen ligger också förhållningssätt och likheter i den traditionella vinframställningen, och man vill gärna ses som ett kommande område med motsvarande kvalitéer och ambitioner. Inte oss emot.
Doften fortsätter att framkalla liknelser, men här finns också ett särpräglat eget uttryck, så jag släpper parallellen till Piemonte, för nu. En härlig jordnära doft med mineral, läder, tobak varvas i lager på lager med röd frukt, körsbär, HP-souce, örter, lakrits, bränt farinsocker och en strykning målarfärg.  Den komplexa smaken bjuder på nya intryck varje gång vi provat. Råbiff och lite järn sätter sin prägel och viss finns här även en hint av rosor och tjära.
Slank och stram med fin syra och lite finsandiga tanniner ger en behaglig munkänsla och står upp galant upp mot det mesta i matväg. Vinet njuter vi bäst lite svalt  efter någon timme i karaff. Vi tycker att det tappar lite i stil och fräschör till dag två, så unna dig ett extra glas efter maten och njut! Det här är ett riktigt bra vin, något som många blogg-kollegor upptäckt redan långt innan Herren såg ljuset, och jag kan inte annat än tycka detta är ett riktigt klipp. Du kan läsa mer här, här och här. Finns fortfarande hos Merolli för 135 Dkr/Sek.

Les Rogeries 2005, Domaine Richou

Ytterligare ett vin på Loire-temat. Denna gång ett vin som legat i skafferiet ett par år sedan en arbetskollega som flyttade till Sverige för något års utlandstjänstgöring vänligen hade med sig en låda åt oss i sitt flyttlass. Upprinnelsen är en diskussion vi hade där han var rejält bekymrad, som den gode fransman han är, över hur mycket vin han skulle behöva frakta med sig till Sverige för att överleva något år i det svenska monopolets omsorg. Att han skulle förlita sig på att inhandla vad han behövde här på plats föll honom aldrig in, här skulle husbehovet av vin, från sina ordinarie husbehovsleverantörer medtagas i lasset för att inte kulturkrocken och omställningen skulle bli oöverkomlig. Jag blev självklart nyfiken på vilka hans hovleverantörer var, och vilka viner hans skulle inkludera i sitt överlevnadskit. En av producenterna var Domaine Richou, och han lovade att skicka med en extra låda för att stilla min nyfikenhet. På den vägen är det, och vi har sedan 2008 öppnat någon flaska då och då och alltid tyckt det varit ett bra matvin, men det är först nu med senaste flaskan det har gått från att vara OK, till att bli riktigt bra. Att chenin blanc vinerna från Loire generellt är lagringsdugliga, med  en lång och långsam mognadsbana, bekräftas tydligt i detta fallet. 

Les Rogeries 2005 är ett vin med en gyllene ton. Något oklart så liknar det ett friskare urinprov, inga liknelser i övrigt. Doften är frisk med en hel del citrus, mycket i form av  grapefrukt, en rejäl dos sten och mineral, honung och humle. I munnen är det väl balanserat, visköst med fin syra, smaker av honung och arraksrulle - med marsipan, punschtoner och allt. Till detta kommer en lång eftersmak där grapefruktens syrlighet hänger med ända till slutet. Som sagt, riktigt bra. Vi låter nog de sista flaskorna ligga ett par år till för att se hur och om det fortsätter utvecklas. Jag har inte så mycket fakta om vinet, men jag vet att det odlas i granitliknande ryolit, en vulkanisk bergart, som ger dess mineralitet (här är jag ute på djupt vatten, geologi är inte min starka sida). Vinet får vila upp till tre år på begagnade fat och det kostar runt 10€ i butik. 
A good deal!

Loire on my mind.

Vad passar bättre efter en vecka i Loire-land än att njuta två vita viner som fångar in hela den spännvidd som ryms i denna utsträckta vinregion. 
Besöket på plats var "strictly business", så det närmaste jag kom i att utforska vinområdet på plats var ett besök hos Maison du vin de l'Anjou, och via restaurangutbud. Men, vi har ju sedan tidigare favoriter från området så vi väljer att matcha en gammal kändis mot en helt ny bekantskap. Enda gemensamma nämnaren är egentligen att de kommer från just Loire. I övrigt så är det två helt olika viner: en chenin blanc och en souvignon blanc, och från olika år dessutom..
Anledningen till denna lite spretiga uppställning är en diskussion om vad som skulle passa bäst till menyn besående av grillad fänkålsgravad lax, rostad färsk lök, kokt potatis och en syrlig dillsås. Vi radar upp ett antal viner och kör sedan uteslutningsmetoden, kvar blev dessa två, en menetou-salon och en savenniéres:

Menetou-Salon Blanc 2008 från Philippe Gilbert. Ahh, det här är så bra så det är inte sant. Det här gillar vi helt och fullt ut, och vi säger samma sak varje gång vi dricker detta fantastiska vin. En souvignon blanc som låter oss mer ana de druvtypiska inslagen än att gnugga oss i ansiktet med kattpiss och krusbärsmarmelad. Här får vi ett friskt, läskande slankt vin med fin frukt, toner av exotiska frukter, vinbärsblad, nässlor och mineraler. Vi noterar frukter som grape, litchi och mangostan. Underbart att sippa på innan maten, och efter. Men det visade sig att det kom klar tvåa när det gällde att vår utmaning att utse bästa matvin, men det har vi helt klart överseende med. Dag två bjuder vinet lite mer mogen frukt och har en tydlig och mycket tilltalande ton av gula äpplen. Tidigare bloggat här . Vinik säljer för 175 kr.


Savenniéres Roche aux Moines 2009, Domaine aux Maoines. Gyllengult, lite simmigt, visar detta vin upp en helt annan stil. Fylligt i munnen med en påtaglig sötma gör att vi först ställer oss lite tvekande till valet. En fin syra finns här, och vi får massor av honung, tropisk frukt och lite blommiga aromer. Letar vi lite finner vi fina mineraler och liten kryddighet. Alkoholen på 14,5% märker vi inte av alls. Helheten är väl balanserad och det klarar sig utan att stjälpa över i godisträsket. Vinet vinner på oss, och vi tycker bättre och bättre om det här. Lite överraskade så går det här vinet på knockout i matchen om bästa matvin. Till kvällens grillad lax så passar den perfekt. Sötman plockar upp och lyfter fram smakerna i maten på ett suveränt sätt. Gott! 22€ på plats i Angers.

Hitkavalkad

Tre viner från den sista veckan som vi upptäcker har väldigt mycket gemensamt. De är alla tre på sitt eget sätt goda exempel på slanka, strama och förföriskt eleganta viner. Här finner vi också som en gemensam nämnare en lockande frisk och sval överton som ger både komplexitet och en läskande munkänsla. Sist men inte minst så har de alla en extremt hög charmfaktor och en klunk genererar gärna en till. Två av vinerna har vi skrivit om tidigare och det tredje har av någon underlig slump klarat sig undan tills nu. Så, i brist på tid för längre utläggningar, här kommer en koncentrerad hitkavalkad som summerar de senaste vinupplevelserna:

Montevertine 2007 En favorit i repris. En hallonsaftsröd transparent uppenbarelse.  Ur glaset en komplex doft av hallon, körsbär och mineral. Under kvällen fyller vi på med färsk oregano, salvia, gräs, lakrits och mint i form av AKO-kola (kommer ni ihåg den, med blå-vita pappret, finns den kvar?). Stram, slank, och sval och med en fin framträdande frukt är detta vin rent förföriskt gott. Gjorda jämförelser med är bourgogne känns inte fel, men det är heller ingen tvekan om dess ursprung. Fungerar utmärk till maten, men lika gärna före och efter och...Carlo Merolli levererade för 195 Sek + frakt. 

Nebbiolo d'Alba Valmaggiore 2008 från Bruno Giacosa blir valet till en klassisk pasta bolognese. Detta är andra flaskan vi provar och vi blir lika charmade denna gång. I glaset är vinet ljust röd med början till tegel i kanten. Här finner vi, i en ganska återhållen och finstämd framtoning, alla de klassiska nebbiolo-attributen: körsbär, tjära, en hint av rosor, nypon och en sniff målarfärg. Utöver detta så noterar vi även färskt gräs, liten kryddighet och tigerbalsam. Fin syra, skir frukt och välkammade tanniner och gör att detta upplevs som ytterst harmoniskt. Ett vin med stil och finess mer än någonting annat. Perfekt till pastan, och inte gör det ont att sippa på efter maten heller. Tillfällig nyhet på SB från 1 December förra året. Tidigare beskriven här. 

Cotes-du-Rhone 2007, Saint Cosme. Ytterligare en av dessa CdR 2007:or som vi blev bortskämda med, detta nådens år. 100% syrah ger mörkröd färg och vinet har en rejäl fällning. I nosen typisk syrha frukt, den röda sorten, och vi listar björnbär, peppar, järn, blod, rått kött, och svala örter. När vi sniffar vidare kommer även lite bokna röda äpplen, knallpulver och mentol. Relativt fyllig men ger ändå ett slankt och lite strikt intryck. Syran är behagligt och tanninerna går väl i 00-ans grovlek. Ett mycket behagligt och klunkvänligt vin som vi nu upplever som ett nummer större än senast vi provade. Gott! 109 kr i BS då det begav sig.

Sicilien - slattar och en blåsning

Efter en vecka på Sicilien kan vi bara konstatera att det gav mersmak, både i form av resmål, mat och vin upplevelser. För att krydda tillvaron så fick vi också vår beskärda del av motgångar i form av dåligt väder och en riktig blåsning. Det förtar dock inte det övergripande positiva intrycket. Förutom de producentbesök som vi rapporterat om så samlar vi här lite korta notes om viner druckna på restaurang, balkong och annorstädes under veckan innan de helt faller ur minnet. Men, låt oss i upplysningens och självplågeriets anda börja med den stora blåsningen.

Hallå, hallå!!

Efter en och en halv timmes bilfärd hittar vi fram till Tenuta delle Terra Nere. Vi hade gjort upp med Marco de Grazia att ses kl. 10.00, allt konfirmerat via mail en vecka i förväg. Väl på plats så går jag in i det nybyggda vineriet via lastkajen och hamnar snart hos en kvinna på kontoret som är lika dålig på engelska som jag är på italienska, men hon ringer några samtal och säger att Marco nog skall dyka upp vid 10.30. Jag spatserar runt i vineriet och kikar lite och tar även en tur i de vackra omgivningarna. Klockan blir 10.30, lite drygt, och jag återvänder till kontoret, nya samtal och Marco skall dyka upp om "one moment". Så fan heller. När klockan är en bit över 11.00 känner vi oss snuvade och lite smått förbannade och beslutar oss för att åka därifrån. Väl hemma så skriver jag mail till Marco de Grazia, lite undrande och kanske lite gnälligt, men får i vilket fall som helst inget svar. Nonchalant och skitdålig stil. Så, tyvärr inga viner från Terra Nere, inte då och inte heller i framtiden, det skulle bara smaka bittert, långsint och lättstött som man är:-)

Betydligt ljusare ter sig minnet av Siciliens viner, och kanske framförallt de vita. Härligt personliga viner med karaktär - genomgående skulle jag vilja påstå, men där det självklart finns stor variation. Vi drack två olika vita viner från Donnafugata, både Polena på bilden (catarratto och viognier) och deras Anthilia (catarratto och ansonica) var båda fräscha och aromatiska. Trevliga viner. En producent som fastnade i minnet var Antichi Vinai, deras Etna Bianco Petra Lava 2010 med uttalad mineral, fin frukt och med ett friskt sting av grapefrukt i smaken var riktigt fin. Deras Etna Rosso Koiné 2005 blev en av höjdpunkterna av provade viner på restaurang. Antichi Vinai nämndes av Stefan på Tryffelsvinet som ett tips. Kanske på gång in, eller redan i portföljen? Från Benanti provade vi Etna Bianco di Caselle. 100% carricante som björ på mineral, citrus, petroleum, inlagd frukt och med fin syra med en liten beska i eftersmaken. Mycket gott.

Lavaström från 2008 års utbrott

Under våra utflykter på Etnas sluttningar han vi också med ett spontanbesök hos  Vivera, en producent med rötterna på den västra sidan av ön som nu satsar stort på Etna viner. Supermodern anläggning och stora ambitioner, men tyvärr inga viner som gjorde några större intryck denna gången.  

Inte vin, inte från Etna, men läskande

Slutligen ett tips på en bra restaurang som ligger i Taormina, denna turistmagnet på öskusten, som vi verkligen kan rekommendera - Osteria Nero d'Avola Utöver god mat hade de ett riktigt bra utbud av lokala viner, det bästa vi träffade på under vår vecka på ön. På återseende.

Ca' di Pian 2006, La Spinetta

Ahaa, äntligen kan vi sitta ute och äta middag en alldeles vanlig Tisdagskväll. Som vi har längtat! Till en Lasagne med svamp och en grönsallad så plockar vi upp en noshörning ur skafferiet. I glaset en djupröd färg med lila drag. Vackert.  En intensiv, lite söt, doft av svartavinbär, lakrits, blåbär, örter och flyktig ton av lösningsmedel är riktigt trevlig. I munnen sval frukt och bären som kommer igen, piptobak, fin syra och något torra tanniner. I eftersmaken klingar syrliga körsbär ut i en lite bitter ton. Det här vinet fungerar alldeles förträffligt till maten, men det är något med de lite torra tanninerna som ger vinet en lite kantig känsla när vi smuttar på det efter maten. Vartefter kvällen och tiden går så tycker jag syran och den lite torra känslan tar överhand och jag förstår inte riktigt varför den tappar när struktur och frukt initialt pekar på att det borde ha ett antal år kvar av utveckling. Faktum kvarstår, vi tycker definitivt att vinet var bäst direkt efter att korken drogs - och till maten. Utförsbacke, redan?? 2007 finns via BS på SB a 179 kr. Enjoy importerar.

Crozes-Hermitage Cuvée Albéric Bouvet 2006, Gilles Robin

Här är ett vin som har hängt med oss ett tag. Vi plockar en flaska då och då och har alltid tyckt om det. Nu var det ett tag sedan sist och vi undrar hur det står till med gubben Bouvet idag?
Nosen öppnar med urtypisk syrah frukt och lite hederlig stallbacke. Här har vi mogna björnbär, viol, varm backelit och fin örtighet. Mogna hallon och körsbär skiner igenom och i eftersmaken lite bittra körsbärskärnor. Lite strikta tanniner och bra syra ger ett slankt och ytterst drickvänligt vin. Inte stort, men ett riktigt bra matvin. Bästa flaskan hittills! När jag nu googlade på vinet så hamnade jag hos Nettare e gioia  och en post som jag tror var den som fick mig att prova vinet första gången. Läs och njut, någon mer än jag som saknar nettares närvaro i bloggsfären?

Châteaneuf du Pape 2007, Domain Roger Perrin

En post av "Birk om vin" flaggar för att detta vinet är dränkt i alkoholdimma och beter sig på ett allmänt otrevligt sätt, även om det sansat sig lite till dag två. Hur som helst så  triggar detta vår nyfikenhet och när tillfälle gavs så plockade vi upp en flaska ur skafferiet för påseende.

Ur glaset en fruktig varm doft med hallon. lakrits, garrigue och en fin ton av salvia. Smaken är fruktig och kommer med mogna körsbär, bacon och andra animaliska toner. Hettan finns här och körsbären har nog legat i lite likör, men jag tycker balansen finns här och att alkoholen inte dominerar eller förtar intrycket. Men, med enligt min nyfunna inriktning så ligger detta närmare "tungviktarna" i stilen än vinet i föregående post. Men helt OK, vi låter resterande flaskor ligga ett tag. Jag påminner mig själv om att prova deras CdR 2009 som nu finns tillgänglig, Rhônarna har provat och är positiva, och vi gillar fortfarande hans fina CdR 2007.