Chateau Haut-Bailly 2002

Bordeaux - världens mesta och största vinregion och fortfarande ett mysterium och en vit fläck på vinkartan för undertecknad. Visst har vi druckit goda viner från Bordeaux, både från vänstra och högra, och visst har vi några flaskor i skafferiet - men koll det har vi inte. Vi flyttar fram positionerna med hjälp av tips och via producenter och slott vi får upp på radarn. Ett sådant slott är Haut-Bailly vilket inte kanske inte är så smart med tanke på att priserna för detta slott har dragit iväg upp i stratosfären. Dels beroende på den allmänna Bordeaux och årgångshysterin, och dels på att slottet de senaste åren uppmärksammats av press och bedömare för sin kvalitetssatsning och sina allt bättre viner. Kvällens vin är en uddaflaska inhandlad på rea hos Erik Sörensens Vin i Köpenhamn. 2002 var en medioker årgång i Bordeaux, ensam på hyllan, och prislappen blev därmed acceptabel så den fick följa med hem. 
Färgen är klart och djupt vinröd. I nosen får vi en välpolerad doft av klassisk Bordeaux. Blyerts och ceder - check. Svartvinbär- check. Lite stall - check. Fin frukt, tobak, lite höstlöv och en fin ton av mentol. En silkeslen och sval munkänsla. Läckert - men lite för vek frukt och för "välpaketerat" för att riktigt lyfta. Jag saknar "lite skit under naglarna" och det djup som gjorde att vi satte 1989:an som 2010 års största vinupplevelse. Prisvärt? Nej!

L'Esprit de Font Caude 2000, Alain Chabanon

Vi har gått och sneglat lite på det här vinet ett bra tag nu - jag vet inte vad det beror på - men visa viner drar man bara inte korken ur så där bryskt och spontant. Vissa viner kräver bra timing. Det skall vara rätt tillfälle, känsla och inte minst så skall man ha tiden och den fokusering som krävs för att njuta av vad som bjuds. Kanske låter fånigt, men så är det! I helgen så var det rätt timing för L'Esprit de Font Caude 2000 från Chabanon.

Vinet och producenten är givna favoriter sedan tidigare, men 2000:an är ny för oss och vi har sett fram mot att prova denna lite äldre och mognare årgång. Finare Vinare har kittlat lite med en aptitretare, och Vinik-Nik har med ett marigt leende sagt att "den här är bra", det är ungefär vad som krävs för att vi skall skruva upp förväntningarna ett par pinnhåll. Nog svamlat, till vinet.

I glaset en mörkt djupröd uppenbarelse med bruna nyanser. Vinet som är en blandning av hälften syrah och hälften mourvèdre är naturjäst och vare sig klarat eller filtrerat. Det är lagrat 36 månader, varav 24 på franska ekfat och resten på tank. Doften är riktigt härlig, det här kan man sniffa på hela kvällen och hitta nya intryck vartefter. Vi får rotfrukter och en del kokta grönsaker, läder, animaliska toner, kol, mörk tobak, lite stallighet och multna löv. En intressant lite rökig doft "som när man blåst ut ett stearinljus" svävar också runt i glaset. De lite dova mognadstonerna balanseras av fin frukt, viol, mörka bär i form av björnbär och slånbär. Allt kryddas med fin pepparton, lakrits och en härlig mix av örter. I munnen så styr en fin syra och sammetstanniner upp alla smaker och vi får en slank härlig upplevelse. Ett fint vin! 

Uppsamlingsheat från Merollis testlåda

Vi har snart smakat oss igenom hela testlådan från Merolli, men några viner har vi kvar. Vi korkar upp två av dem i kväll för en improviserad shootout. Det är två viner från Cascina Baricchi som här ställs mot varandra. De ligger båda på dryga hundringen hos Merolli och får väl lov att betecknas som enklare basviner. Två olika druvor, en för regionen typisk Nebbiolo mot en mer ovanlig Langhe Syrah. Dock visar det sig att det är två så olika viner att det inte är läge för en riktig match (Kan också bero på att vi tyckte det ena vinet var riktigt äckligt..). Spänningen uteblev och matchen vanns på K.O. 

Langhe Nebbiolo 2005, Cascina Baricchi
Vid en första sniff i glaset utbrister MM - tvål! Och det stämmer. Trots idoga försök att lufta och vänta ut vinet så fortsätter vinet att dofta som tvättmedelsavdelningen på ICA Maxi, en blandning av tvättmedel, parfymerad tvål och diskmedel. Därunder finns förvisso en viss Nebbiolofrukt, men inget vi blir sugna på att utforska. MM vill inte ens smaka på vinet, men jag som är en tuff kille tar modigt en klunk och uppmanar MM att göra detsamma i vetenskapens tjänst, så att säga. Vi spottar båda ut is slasken och enas om att vinet ändå kan fungera som matlagningsvin så det åker in i frysen direkt. Vi kan notera att det har en lång smak, men det är inte positivt i detta fallet. Närmast ligger tanken att det är defekt, men när vi googlar så hittar vi indikationer på att
så inte är fallet utan att det kanske tyvärr är skapt på detta sätt. Fler som har provat?

Sharà 2004, Cascina Baricchi
I glas 2 får vi en helt annan upplevelse, så klart. I nosen en massiv doft av lakrits, kryddor, fat och örter. Vi noterar oregano, lagerblad och peppar. Smaken är först kärv och lite knuten, men efter en stund så släpper vinet till lite och öppnar upp för en mer fruktig och bärig smak och doft. Vi får lite syrliga körsbär, järnbalk och en bra syra. Detta känns som ett rejält och hederligt rödtjut, men inget vi går igång på eller kommer att köpa igen. Vi spekulerar lite i varför man vill göra Syrah viner i Piemonte. Vad är ambitionen och vad vill man uppnå? Vi gissar att man inte är ute efter ett prestigevin, och om man vill göra trevliga drickvänliga mat och bulkviner kanske man har andra mer givna druvor att välja på? Jag försökte hitta information på nätet, kanske finns förklaringen i en tradition att odla Syrah här, men jag hittar inget vid ett första försök. Någon som vet? Enligt Baricchi så är druvorna till detta vin hämtade från stockar planterade -94. Hemsida och mer information via länk i titeln ovan.

Vinteori för kunskapstörstiga

De två senaste veckorna har jag läst mig igenom boken "Ett vin blir till" av Britt och Per Karlsson, kända för vinintresserade från  BKWine och sin tidigare utgivna bok om Languedoc. Boken har undertiteln "Arbetet i vingården och i vinkällaren", och det är precis vad det handlar om. På en populärvetenskaplig nivå över 290 sidor gås hela kedjan i vintillverkning igenom. Från plantering och förutsättningar i vingården till buteljering och tiden för vinet på flaska. Logiskt är boken uppdelad i två huvuddelar "I vingården" och "I vinkällaren" och jag tycker att man på ett pedagogiskt sätt lotsas genom de olika faserna i respektive del och kapitel. För min personliga del tycker jag man lagt sig på en rimlig nivå när man försöker täcka in hela processen, men om man har behov eller intresse av att fullt ut förstå specifika områden så behöver man kanske söka mer detaljerad information på annat sätt, men man får här en bra överblick.

Något jag uppskattar är att men objektivt belyser områden där det råder olika uppfattningar i vinframställningen mellan olika regioner, filosofier, producenter och i "branschen" generellt. Och de är många! Man låter olika företrädare komma till tals och ger mig på detta sättet en balanserad bild av de olika sakfrågorna. Dock blir det väldigt tjatigt när källorna presenteras med både namn, titel och vingård vid varje gång de citeras. I vissa kapitel blir det ett fasligt rabblande av källinformation, så man lär sig snabbt att skumma igenom delar av texten. Utöver detta så löper texten på bra, man läser ledigt igenom faktaspäckade kapitel utan att det blir för tungt. Bra också att man lyft ut viss information i separata faktarutor.
Boken innehåller en hel del bildmaterial, de flesta bilder känns relevanta och informativa, andra mer som vacker utfyllnad. 

   
Jag har haft nöje av att läsa boken och har lärt mig mycket och fått andra insikter och kunskaper bekräftade. Jag kan se mig återkomma till boken för att mer nyttja den som "uppslagsbok" när jag börjar fundera på vad "Flash Détente" är för något eller vad som definierar ekologisk respektive biodynamisk vinodling etc. Om jag skall vara petig, kasta sten i glashus och allt det där, så har man inte rättat alla korrekturfel i boken. Det blir lite störande ibland när man stöter på rena slarvfel. Något som bör vara rättat i kommande upplagor antar jag. Jag kan också tycka att ett kapitel som "Vad skall man lagra i sin egen vinkällare" känns helt malplacerat. Det är ett område som kräver lite mer utrymme än de två sidor det nu får som utrymme. Bättre då att låta det bero här och kanske istället utgöra ämne till en egen bok? Men som sagt, i det hela en bra bok! Mer information och inköpsställen etc. via länk i titeln ovan.   

Dolcetto d'Alba 2008, Mario Marengo

Vi har en viss böjelse för Dolcetto. Denna s.k. enklare vardagsdruva som främst odlas i Piemonte och som i rätt händer kan bli till den perfekta måltidsdrycken. Mario Marengo från La Morra gör en Dolcetto d'Alba som tillhör denna kategorin. Till en smörgås med Italiensk skinka, rosmarin, ruccola, ost och tomat plockar vi den sista 2008:an från hyllan. Doften är överraskande fyllig med lite funkiga mineraler, mylla och stall. Körsbär finns i både den lite syrliga fräscha varianten, men kanske främst som mörka mogna lite söta bigarråer. Järn som i färska blåbär, integrerade fat (se kommentar) och en hel bukett örter kommer till och adderar komplexitet. I munnen får vi en lite fylligare Dolcetto men med trevlig syra och en ändå slank, läskande munkänsla. Dag två tycker vi att faten är lite mer framträdande och den omedelbara fräschören tappat lite sedan vi korkade upp. Absolut bäst är den lite svalare direkt ur flaskan och någon timme ytterligare. Här har vi faktiskt en Dolcetto som även kan njutas på egen hand. Det har vi inte stött på så många gånger, hittills. Skitgod! Origo Wines importerar, info finner ni via länken i rubriken.

Diverse

Un Jour 2006, Le Clos d'un Jour
När huvudet är dumt får gommen lida - gammalt VPK2881 ordspråk. Skall man se det positivt så har jag lärt mig något, skall man se det som jag brukar göra så var det idiotiskt. För att göra en lång historia kort: Jag valde ett öppna en Un Jour 2006, 100% Cot (Malbec) till gårdagens Boeuf Bourguignon. Vinet fick någon timme i karaff. Färgen är massivt svartlila och doften ger mogna svartavinbär, stall, tobak och dov mörk frukt. Så lång allt bra. Men när vi smakar och sedan provar till maten så åker karaffen utan pardon ner i skafferiet igen. Vinet är helt obändigt och vi får en käftsmäll av gröna kartiga tanniner som går på kant med både våra smaklökar och Boeuf Bourguignon. Jag borde sett det komma.. Nåväl, nu snart ett dygn senare så är det ett helt annat vin, lite kartighet finns där fortfarande, men smak och struktur är nu mer i fas även om jag tycker det spretar lite och frukten saknas för att uppnå balans i detta tuffa vin. Jag kan inte påstå att jag tycker det är speciellt bra. Jag har mer positiva minnesbilder från en 2005:a som dracks till grillat förra sommaren. Men jag kanske bara är lite långsint efter kängan den gav mig i går. Någon annan som är mer objektiv som har synpunkter på vinet?

Terre de Bussière 2007, Domain de la Janasse
Som ersättare så hämtar vi upp ett vin vi vet levererar och som är snabb ur startblocken. Terre de Bussière har vi skrivit om tidigare här, och vi kan bara åter igen konstatera att vi gillar detta vinet skarpt. Den rustika stalliga stilen som går hand i hand med fylligt mogen frukt ger balans och harmoni, gott även på egen hand efter avklarad middag. Enligt Bristly så finns vinet nu tillgängligt igen via SB.

Côtes du Rhône Villages 2007, Cuvée du Vatican

Åter på landbacken. MM råsteker potatis och grillar entrecote som tillsammans med bea och en enkel tomat och ruccolasallad blir fredagsmiddag. En tänkt Hermitage Marquise de la Tourette 2006 från Delas visar sig vara korkad. Suck! Fram åker då som räddare i nöden en flaska CdRV 2007 från Cuvée du Vatican. Fortfarande källarsval ger den omedelbar utdelning. Härlig doft av mörk frukt, röda bär, garrigue, lakrits och lite vitpeppar. Efter liten vila och med stigande temperatur adderas lite chark och torkade fikon till intrycken. I munnen upplever vi vinet nu som lite rundare, lite fylligare än sist men har fortfarande kvar sin höga charmfaktor och triggar lätt igång smaklökarna och är inte på något sätt svår att svälja..Den är försvinnande god. Ni kan historien bakom, jag tror detta är ett av de mest bloggade vinerna de senaste åren, men här kommer en kort summering: Bristly, 109 kr, brakfynd, gott! (2009:an finns nu till samma pris, också det väldigt bra, men 2007 verkar varit the år för CdR)

VPK2881 goes crusing

I veckan har det minsann kryssats på Östersjön. Den klokare och vackrare delen av familjen H, medlemmar av VPK2881, hade stor bemärkelsedag och valde att temporärt lämna landet för att, så att säga, inte fira tillsammans med oss.  Själva kryssandet i sig skulle man kunna säga mycket om, men vi kan nöja oss med att konstatera att det var väldigt trevligt med överraskande bra restauranger och hög klass på både mat och dryck. Jag summerar här lite kort de intryck och upplevelser som lever kvar i minnet. Jag tog inga anteckningar under resans gång, men några viner har verkligen fastnat så i delar kommer lite utförligare beskrivningar. Here we go:


Första kvällen så intogs middagen på båtens skaldjursrestaurang. Till aperitif och som inledning till skaldjursplatå så korkades en Pol Roger Pure upp, en av dessa moderna "non dosage" champagnes som blivit på modet. Vinet är härligt krispigt, snustorrt, fräsch citrus i smaken, och en frisk start på kvällen. Den följdes upp av en Muscadet de sevre et maine sur lie 2009  från Domaine de La Goulbaudière och en Chablis Marronniers 2008 från Domaine des Marronniers. Båda vinerna var goda och matchade skaldjuren på ett föredömligt sätt, men genererade inga spontana glädjetjut eller utbrott i sig. I vinbaren Bon Vivant, som också är en vinshop, så slank det också något senare ned en Kiwi Pinot i form av Escarpment Kupe Pinot Noir 2008, härlig och ganska maffig Pinot som växer med tid och luft. Vi får bra syra, klassisk röda bär men också lite söt citrus, som mandariner, och det som jag lite elakt kallar gummistövlar, en svag gummiton som jag finner i många viner från NZ. Lång eftersmak, ett riktigt gott vin från en producent som jag gillat sedan Jörgen Lindström höll en Escarpment provning hos Munskänkarna i Stockholm hösten 2010.

I Torsdags (trettondagen och tillika bemärkelsedagen som inte skulle firas) efter en långpromenad i ett fruset och igenbommat Helsingfors så får vi kollektivt gåshud och ett halleluja moment när AH dagen till ära poppar en Pol Roger Cuvée Winston Churchill 1999. Vilket vin, vilken komplexitet! Jag förundras över hur vinet som är härligt friskt, torrt och krispigt samtidigt kan gen en len, lite smörig, munkänsla. Här finns brödighet, citrusfrukt,  mineraler, gula äpplen, och..jag kan nog hålla på länge, men grejen är att allt hänger ihop på ett underbart sätt, inget sticker ut och stör harmonin, den bästa Champagne jag smakat!!

På väg åter till Svea rike så inmundigas middag på restaurang Bon Vivant som bjuder Italienskt kök. Som apretif så fortsätter vi dock med franska bubblor, nu i form av Agrapart & Fils ‘Minéral’ Blanc de Blancs 2004. Här har vi en Champagne med lite tuffare och maffigare stil. Färgen är gyllengul och i nosen får vi stor doft av rågbröd, citrus och sköna mineraler. Härligt vin, men hur kul kan det vara att komma hack i häl på Winston?
Till maten så följer vi upp Escarment Kupe temat från dagen innan och dricker Escarpment Chardonnay Kupe 2008. Härligt egensinnigt vin, med distinkt mineralitet, lite rökig med mogen frukt. Bra syra. Ett kul vin vi kan tänka oss dricka igen. Till huvudrätten som bestod av "Rostad Hjort med fikon-balsamicosås med gorgonzolapasta" så hade vi redan kvällen innan beställt kvällens röda vin. Vi bad dem öppna flaskan direkt och att dekantera morgonen därefter, så när vi serveras vinet så har det ca 10 timmar i karaff. Aldo Conterno Romirasco Barolo 2004. Ur glaset får vi en helt underbar klassisk Nebbiolofrukt med tjära, viol, röda bär och rosor. Doften är koncentrerad och intensiv på ett sätt som jag nog aldrig träffat på tidigare. I munnen så får vi samma härliga känsla. Det mullrar om det här vinet, så mycket inneboende kraft, power, är jag inte van vid. Men samtidigt så håller vinet ihop på ett galant vis. Syran är suverän och tanninerna sammetssträva. Vinet matchar maten på ett helt suveränt sätt. Helt klart är det fortfarande ungt, men fruktansvärt gott redan idag. Ett stort vin! Ett underbart slut på en trevlig resa. Jag kommer att ha med mig och värma mig med minnena av Cuvée Winston och Aldos Romirasco under resten av denna kalla o bistra vinter. 

Barbaresco Basarin 2004, Giacosa Fratelli

Jaha ja, lika bra att klippa en favorit till när man ändå är igång. Kvällens vin släpptes i Augusti 2008 på SB. Vi köpte ett gäng och har smakat någon då och då och alltid suttit med ett flin från öra till öra och gjort tummen upp. Om man skall vara objektiv så finns det en hel del fat som inte har varit helt integrerade, men det har vi haft överseende med. Men nu, nu har det börja fixa till sig skall ni veta. 

Vi häller på karaff men hinner inte lufta så länge innan middagen står på bordet. Färgen är djupt brunröd, med liten orange kant. Vi får först fat, fudge och blygsam frukt i nosen. Men ganska snart så öppnar vinet upp, faten makar ihop sig och släpper fram mogna bär, en blandad kryddmix, örter, tallbarr, och faktiskt lite mognadstoner i form av läder och piptobak (Greve Hamilton tror jag bestämt "joke"). Druvtypiska toner av rosor, viol och sötlakrits vaknar också till liv. Sedvanligt fin syra, lite av syrlig lingon och körsbärssyra finns definitivt kvar och strukturen är behagligt slank, men inte mesig. Kul, såhär skall det se ut. Nu efter 4 timmar i glaset så har allt fallit på plats och vinet känns, om inte stort, så i alla fall väldigt harmoniskt. Tummen upp och flinet är på plats.

Langhe Rosso 2001, Roagna

Vi fortsätter på inslaget spår med njutbara Nebbioloviner och hämtar upp en Langhe Rosso från Roagna ur skafferiet. Här experimenteras inget alls just nu, vi följer den smala och säkra (men för den skull inte tråkiga) vägen. Var sak har sin tid och nya områden skall nog så småningom utforskas. Valpolicella verkar riktigt hett just nu. Man kan ana en plan att reformera den Svenska uppfattningen om Valpolicella regionen och dess viner. Herr Merolli och Finare Vinare lägger ut texten så snålvattnet börjar rinna till och Nicke Nyfiken vaknar till liv. Och varför inte, de har guidat mig till härliga vinupplevelser förut, så jag sällar mig till de nyfiknas skara och kanske till och med ger Amaroneviner en chans till. Något som tidigare inte fallit så väl ut. 
Well, åter till Roagna Langhe Rosso. 100% Nebbiolo, 30-50 dagars maceration och drygt 3 år på fat följt av ett par år på flaska innan det släpps på marknaden. Det här är seriösa grejor! Färgen går i mörkt brunröd och doften är rent förförisk. Nyponros, lakrits, moreller, höstlöv, brasa, målarfärg och lite funkig doft av mylla, på ett positivt sätt. Strålande syra och mjuka avrundade tanniner ger en härligt frisk och skön upplevelse. Idag så är det årgång 2003:an som säljs via BS på SB. Den återstår att testa, någon som har facit?

Barbaresco 2004, Produttori del Barbaresco

Som av en tillfällighet så tog de slut ungefär samtidigt. Året 2010, och Barbaresco 2004 från kooperativa Prudottori del Barbaresco. Att året tar slut kan man ju stå ut med, det kommer liksom ett nytt runt hörnet. Kanske är det likadant med vinet, de lyckas leverera i de flesta årgångar jag provat, men just 2004:an är ju så rasande fin. Jag avundas er som har kvar i källaren och lyckats hålla korkskruvarna borta, jag tror nämligen att vinet kommer fortsätta vara bra ett antal år till, den känns fortfarande väldigt pigg och alert.
Här finns alla ingredienser till en klassisk Nebbiolo: Klunkvänlig struktur, slank men med bra tanniner och härlig syra, nyponfrukt, violer, salmiakbalk, lite lösningsmedel, en rar bukett örter och lite syrliga körsbär. Underbart! Philipson Wine har fortfarande 2004 Riservor på hyllan. Jag avvaktar (o)tåligt nästa tilbud.

Ghemme 1996 - 1999, Ioppa

Vi tillhörde dem som inte kunde motstå erbjudandet att köpa mogen Ghemme när det i början av September förra året damp ned ett mail i lådan från Carlo Merolli. Vi har till dags dato inte provat hela vertikalen, men nu på årets första dag så tycker vi att det är dags. Familjen H kommer över och vi kör MM's hemlagade potatispizza med kanderad lök, ruccola och prosciutto. Många ser frågande ut när vi säger potatispizza, det kan man gott göra, men jag lovar att den är fantastiskt god (läste ni förresten att pizza var den vanligaste "dagen efter maten"på nyårsdan.Vi är trendkänsliga vi, tydligen:-). Vinerna dekanteras, men bara någon timme i förväg. Rejält med fällning i samtliga.


Ghemme 1996
Först ut, vackert transparant och ljust tegelröd i färgen. Detta är det vinet i kväll som först lättar på locket och avslöjar allt det har att erbjuda av sitt skira, finlemmade utbud av doft och smak. Det ger oss bra syra och lite pulvriga fina tanniner. Nyanserade dofter av örter, torkade fikon körsbär och lite tomatpuré. Rund, mogen och definitivt njutbar. Någon runt bordet höll detta för kvällens bästa.


Ghemme 1997
En trist historia. Här händer det inget alls. Butiken har stängt. Vi ger det mer tid men det hjälper inte. Lite flyktiga toner av målarfärg, dov frukt och något som närmast kan tolkas som rågummi. När jag idag läser andra recensioner så inser jag att vinet antagligen har någon defekt, om än inte direkt typiskt korkat, så något fel är det. Det beter sig på samma sätt idag, dag2.


Ghemme 1998
Ett lite tuffare vin. Höga fina syror är signum för kvartetten, men här är de lite tydligare och mer markerade. Färgen är mörkare röd, lite tegel i kanten men fortfarande vackert transparent liksom 96:an. Kraftigare tanniner. Nosen ger (den var lite trög i starten) körsbärskärnor, örter, salmiak, nyponros och lite nagellack. Klassisk Nebbiolo om man så vill. Här finner vi också en lien bränd ton, inte oangenäm utan mer att den tillför komplexitet och djup. Ett mycket gott vin, perfekt till maten. Slåss med 1999:an om att få stå överst på pallen i kväll.


Ghemme 1999
Vid en första sniff så är detta det vin som i kväll sticker ut och skiljer sig från resten av gänget. Här finns ett helt annat djup och initial komplexitet. Kralligare! Samma höga fina syra som i övriga men mer bett i tanninerna. Doften ger tydlig mineralton, blöt mylla, lite stallighet, kaffe, mogna körsbär och kryddighet. I smaken kommer dessa intryck igen. Ett härligt vin. Vi spekulerar lite och håller detta för kvällens bästa vin, men att 1998:an bäst matchade kvällens mat.


En trevlig middag med goda viner. Synd att 1997:an gick och dog. Om jag insett detta i tid så kunde vi öppnat en ny flaska, men nu får det bli vid ett senare tillfälle. Traditionella viner som dessa äger en finess som är svår att sätta fingret på. Vi har tidigare slagits av släktskapet med vinerna i Bourgogne, och det gäller i hög grad även kvällens viner. Med sina sköna syror och käcka tanniner så hamnar de i sitt rätta element på matbordet. Vinerna finns fortfarande listade hos Merolli för de som vill prova, se länk ovan.