Det här vinet har väl inte gått någon förbi som är fostrade in i den svenska statens alkoholmonopol. Finnes alltid på ett systembolag nära dig. 100% Malbec, eller Côt om man så vill, ger normalt mörka tuffa viner som mår bra av att lagras ett tag. Just La Reyne dyker ofta upp som ett förslag när det talas om viner som går att lagra, och som då skall ge en lite större upplevelse och visa på utveckling i en relativt snar framtid. Den nu provade flaskan och några till inhandlades hösten 2007 och vi har under resan gång vid något tillfälle kontrollerat hur det står till, dock aldrig med något översvallande mottagande från vår sida. Nu tar vi åter igen tempen på utvecklingen för att se var den har tagit vägen.
MM serverar blint och jag drar på mig cykelhjälmen och trampar iväg. Lite mineral, stall, örter är det första som kommer till mig. Lite mörka bär, svartavinbär och björnbär, kryddighet. Dessa kommer igen i smaken. Jag upplever vinet som lite platt, medel syra och lite torra tanniner. Nä. det har var inte så kul. Jag har ny cyklat in i Bordeaux och gissar på ett enklare vin från regionen utan att någon polett egentligen har trillat ned - men det brukar det ju inte göra i.o.f.s. så känslan är bekant. Och att gissa på Bordeaux är ju aldrig fel , eller hur? MM visar upp flaskan och vi konstaterar att visst har det hänt saker. Tanniner har slipats av och syran är lägre, men det har gått för långt åt andra hållet och det känns som den även tappat frukt och kropp. Vi har sedan följ vinet under två dygn och det har då tappat ytterligare. Ett glas till maten var i sig helt OK, men inte mer. Det här var sista chansen, jag tror det finns en eller två flaskor kvar som nu döms till såsviner. Kanske lite som att svära i kyrkan, men inte fan har det blivit bättre!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar