2007 Clos du Mont-Olivet Châteauneuf-du-Pape

Man vet aldrig var men har ett vin! Allt var klart, det här vinet har vi koll på. Det här gillar vi! Våra notes från April i år består av idel positiva tongångar i stil med: Komplex, god, fruktigt, väl integrerad alkohol etc. etc. När MM nu lagade lamm och potatisgratäng så såg vi det här vinet som en bra matchning. Men se, det ville sig inte. Vinet upplevs som väldigt dovt och platt. Visst finns örter, dova toner av chark, torkade fikon men vem har snott frukten?? Inget påtagligt fel på vinet, som korkat eller så,  men när vi nu provat detta vin över tre dygn och det beter sig på samma lite trista sätt så vill man ju tro att det är något skumt. Hur som helst så avvaktar vi med övriga flaskor ett tag och ser var det tar vägen. När jag läser lite recensioner på Cellartracker så pendlar omdömen mellan fantastisk och rent av kasst. Flaskvariation eller olika batcher? Vill man läsa om hur det kan te sig i sina bästa stunder så finns trevlig läsning tex. här. Producentens hemsida här.

Nebbiolo d’alba Valmaggiore 2008, Bruno Giacosa

1 December och det släpps nyheter på SB. Småpartier till 30-talet butiker, och mindre kvantiteter till vinkällarbutiker i våra tre största städer. Det fanns många lockande nyheter denna månad och mycket som skapade ett visst habegär. T.ex. ett antal viner från Piemonte giganten Bruno Giacosa. När jag tidigare i år fick möjligheten att smaka några av vinerna från Bruno Giacosa vid Origo Wine's provning "Piemonte Power" så hade jag skrivit "köp!!" i samtliga notes. Vissa uppmaningar är viktigare att följa än andra, så här får vi ikväll möjligheten att i lugn och ro prova hans Nebbiolo d’Alba DOC Valmaggiore.

Vinet är vackert ljusröd, granatröd enl. beskrivning, och en omedelbar doft av lakrits, viol och rosor stiger ur karaffen - härligt! Här finns också en doft av nypon, rent av nyponsoppa, som hänger med hela kvällen och sätter en tydlig prägel på vinet. Under kvällen kommer röda bär, en tydlig ton av hallon gör att uttrycket om Nebbioloviner som "Italiens Bourgogne" är fullt begripligt  En läskande syra och sandiga 00:ans tanniner styr upp och gör vinet till en perfekt kamrat till kvällens färska tortellini med ost och basilika, parmesan, tomater och ruccolasallad. Vilken höjdare, det går hem hos oss på alla sätt och vis. SB tar 259 kr, kan tänkas vara ett högt pris för en Nebbiolo d’Alba men jag tycker det är motiverat. Några extra tjugor och du går från bra till suveränt. Jag ser fram mot andra gjorda Giacosa investeringar, men jag tror de får vila i skafferiet ett tag till. Ha en trevlig kväll!

Faugères 2005, Domaine Leon Barral

Gräsänkling, ensam och övergiven i husen som ett litet knytt. Vem kan trösta bättre än Didier Barral i form av en Faugère 2005:a? Favoriter på rad den senaste tiden, men vinvalet känns rätt i kväll till MM's eminenta köttsoppa.

Det här är så suveränt gott! Faugère har funnits med på varenda 10-i-top lista sedan den dag vi genom Finare Vinares försorg fick tips om Barral och hans viner. Jag tycker det förresten är på sin plats med ett tack till F&V som tjänat som en ledfyr i vår jakt på kunskap och upplevelser bland vinets grynnor och skär. Mycket har vi lärt och tagit till oss av er kunskap och era tips. Tackar! 

Faugère 2005 håller stilen tycker jag. Still going strong. Har läst att den börjar falla ur, men det tycker inte jag. Den här flaskan har en härlig syra, bra struktur och en fenomenal symfoni av dofter och smaker, som vanligt. Främst förknippar jag detta vin med röda mogna äpplen, äppelmust, knallpulver, salmiakbalkar lite viol, örter och rosenblad. Möjligen har någon doppat en cykelslang i det hela, en liten gummiton finns där också. Harmoni, lycka och ytterst njutbart.

Hm, jag kom att tänka på ännu en bloggare, smakabra, som tydligen haft otur med konstant dåliga flaskor från just Barral, något som även vi råkat ut för då vinet inte har hanterats på rätt sätt och med rätt temperatur. Detta då Barral's viner nästan inte innehåller något svavel. Har jag tid så kommer jag förbi med denna flaskan Micke så du får prova ett felfritt exemplar. Dock inte Jadis, men ändå (Jadis kan vi prova vid ett senare tillfälle, om du vågar:-). 

Barolo Piè Rupestris Otin Fiorin (Gabutti) 2004, Cappellano

Bild från ett WOW-ögonblick sommaren 2008

Vissa producenter får man ett speciellt förhållande till. Det kan vara så enkelt att man träffat vinmakaren och funnit denna extra sympatisk, man har läst en producents historia eller om deras inställning till sitt värv som man känner är i linje med vad man själv tycker är sunt, eller så har man någon eller några fantastiska vinminnen förknippade med just den producenten. Och så finns det dom som rymmer allt ovanstående. En sådan producent är Cappellano. En liten traditionell producent i Serralunga med ca 4 ha vinodling, granne med jätten Fontanafredda som odlar lite dryg 100 ha, i jämförelse.

Cappellano drivs idag av Augusto Cappellano, 5:e generationen vinmakare i rakt nedstigande led. Augustos far var den berömde Theobald (Baldo) Cappellano. En färgstark vinmakare och frontfigur för vinodlingen i Piemonte som tyvärr gick bort 2009. Man använder enbart traditionella metoder för vinframställningen, produktionen är liten, totalt ca. 800 lådor, och det är inte helt lätt att få tag på vinerna. Cappelano gör två olika Barolo, dels denna Pié Rupestris med ympade rotstockar, och dels en Barolo Pié Franko med oympade stockar. I Sverige importerar Origo, i Danmark Carlo Merolli och i Tyskland finns vissa viner att få tag på via BaroloBrunello.com. Det är dock inte helt givet att det blir några viner kvar till export efter att den inhemska marknaden fått sitt. Kvällens vin kommer från BaroloBrunello.com sändning. Det var den första lådan jag beställde via nätet och för att förstå hela processen så följde jag import och skattereglerna till punkt och pricka, en utmaning i sig. För att göra en lång historia kort så tog det lite tid och man fick god insyn i den svenska byråkratin. 

Vinet då? Jo, det börjar bra med dova dofter av mylla, gödselstack och våta löv för att vart efter tiden går växa till en helt otroligt komplex doft med tydliga Nebbiolodrag som rosor, nypon, tjära/lakrits, rotfrukter och en klart skinande frukt. Här finns också något som jag förknippar med inlagda tomater, gula sådana om man skall vara petig..I munnen bra syror och tanninerna tar ett järngrepp runt det hela som vi gillar skarpt. Trots detta så upplever vi vinet som slankt och fullständigt oemotståndligt. Vi vet att det säkert kommer fortsätta att utvecklas i 10-20 år till, men jag tvivlar på att våra resterande flaskor kommer räcka så länge, vinet är ju så fantastiskt gott redan nu.

En kortare flaska vin

DHL har varit och hälsat på. Kvar i hallen står två till synes hela och rena kartonger. Men när de senare öppnas så möts jag av en kortare flaska vin och ett en blöt massa av rödvin, kartong och wellpapp. Halsen på en Schiavenza Barolo Prapó Riserva 2004 är av. När jag kontaktar Carlo Merolli som står som avsändare så lägger han undan en flaska som åker med nästa beställning hem. Snyggt och galant hanterat tycker jag. No fuss, respect Carlo!

Övrigt innehåll åker ned i skafferiet. Upp åker en flaska Muscadet som aperitif och matchning till förrätten och en flaska från sommarens resa till Korsika. Vi längtar i dagens kyla till den varma goa årstiden och en liten flashback i form av dagens röda Korsikan är vad vi behöver för att inse att det på andra sidan årsskiftet kommer en ny vår och en ny sommar. Skynda, skynda.

Muscadet de Sèvre-et-Maine Sur Lie 2009, Domaine de la Pépière

Vi serverar välkyld som aperitif och dricker även till förrätt på skagenröra, stenbitsrom och avocado. Ett riktigt superbt allround-vin som förgyller det mesta som kommer i dess väg i form av fast föda. Här får vi ett strålande friskt vin med härlig krispig syra, mineraler, citrus, havssälta och även lite gula äpplen. En trevlig spritsighet,  som sig bör. Allt iklätt en vacker gyllengul dress. Vinik säljer för 110 kr.

2007 Domaine Comte Peraldi Ajaccio Clos du Cardinal

Under vår semester på Korsika i somras så provade vi en hel del lokala viner. Främst är man kända för sina roséviner. Stora vita eller röda viner har inte varit det man främst förknippat ön med. Men, på senare tid har man skruvat upp ambitionerna och många producenter strävar idag efter att förbättra kvalitén och göra bra viner. Vi träffade på en hel del av dessa viner, dock inte producenterna eller deras vingårdar, men det är en annan historia..

Vinet som görs till 98% av den för oss tidigare okända druvan Sciaccarellu är vackert transparent rubinröd. Övriga 2% är en blandning på andra lokala druvor. Sciaccarellu odlas företrädesvis på södra Korsika, och främst i Ajaccio området. Vinet jäser i betongkar och lagras sedan 18 månader, varav 12 månader i franska ekfat, fördelat på nya och upp till tre år gamla fat.

Först och främst skall sägas att vi inte riktigt känner igen viner från när det provades på plats..har vi hört den förut? Betydligt mer ekad än vi kommer ihåg. Ur karaffen strömmar en tydlig doft av Fransk ek, en hel skog, eller i alla fall en liten dunge. I glaset en örtig men kanske mer kryddig doft, röda bär, lite av "kungen av Danmark" bröstpastiller och en svag gummi ton. I munnen en trevlig syra och en avrundad slank struktur, men intrycken göms lite bakom ekdungen. Jag skulle nog nio gånger av tio gissa på en Pinot fån Nya Zeeland om jag fick det blint. Skall nog spara sista flaskan till en provning när jag tänker på det. På det hela taget ett OK vin, men inte mer. Värt att släpa hem i resväskan från Korsika, nä tror inte det.  

Fine Amor 2007, Coteaux du Languedoc - Pezenas, Lacroix-Vanel

Vad är det som gör att vissa viner bara känns så rätt, att man blir glad och smått lyrisk varje gång man dricker dem. Jag vet inte exakt, men en sak som jag är säker på är att de viner som faller in i denna kategorin för vår del alla är väldigt personliga och har en drickvänlighet utan att vara utslätade och mesiga, det behövs en struktur, "stuns" och lite djävlar anamma i vinet. 
Det här vinet är ett sådant vin. Här är vi hemma på vår gata. Utav många fantastiska viner som Vinik tar hem har Fine Amor länge varit en av favoriterna. Vi återkommer till den med jämna mellanrum. Strula runt lite, ut på äventyr och prova nya smaker och upplevelser, men så hem till tryggheten igen. Hem till det vi vet vi älskar, håller högt och är lojal med, som namnet antyder. Fine Amor!

Vinet, 60% Grenache och 40% Syrah, har en väldigt tät mörkröd färg. En första lite stallig doft kompletteras med järn och blod som i färska blåbär. Viol, fikon, lakrits och örter med lite mynta på toppen är något av det som virvlar runt i glaskupan. I munnen syror som hjälper vinet att slinka ner i "sluket" utan motstånd, och med den struktur som behövs för att bygga harmoni och få oss att sucka av välbehag. 
Vinet lagras i tankar av epoxy i 18 månader och kommer inte i närheten av några ekfat. Det lärde jag mig av eminenta bloggare som också gillar Vanels viner. Läs och lär mer, här och här.

Brigante in fuga 2003, Langhe DOC Pinot Nero Cascina Baricchi

En Pinot Nero från Piemonte, och från ett år som inte var det lättaste för vinmakarna i området, eller för något annat område i södra Europa heller för den delen. I Pimonte så var det i alla fall inte ett idealiskt år för Nebbiolo, jag antar att det samma gällde för Pinot Nero. Någon som kan bekräfta?
Jag har förvisso smakat en del fantastiska viner från Piemonte och 2003.
Roagna, Cappellano och några till kunde få till det, men det krävdes definitivt mer av vinhantverkarna under 2003 än under år med idealiska väderförhållanden.
Nåväl, jag har under två dagar provat denna Pinot Nero. Det är ännu ett vin från Merollis "test" låda. Färgen är klart röd med tegeltoner. Färgen likväl som första doftintrycket skulle för mig lika gärna kunna peka på en Nebbiolo. Här finns lite nyponros, lakits, fat och så körsbär. Körsbär i form av lite bittra kärnor, men även mogna moreller, så där sötmogna på gränsen till jästa, om det verkar begripligt för någon annan än undertecknad. Men vid första klunken så inser man att det är något annat i glaset. Jag tycker att den är rejält kryddig, lite åt det vassa hållet, medel syra och måttliga tanniner. Körsbären går igen i smaken och där finns också en liten men tydlig ton av Sun Maid russin. Det fungerar till maten men det gör många andra också, och mycket bättre dessutom. Absolut inget jag dricker ett glas av enbart för njutningens skull. Vad skönt, ett vin jag kan avskriva från framtida inköpslistor. Ett vin mindre att hålla koll på, för att se det från den positiva sidan.

Quintessence 2007, Côtes du Ventoux Château Pesquié

Sex & Drugs & Rock & Roll, som Ian Dury så finstämt skaldade. Så kanske man kan beskriva det här vinet. När vi nu tar ett glas till maten har vinet stått öppnat i 2 dygn. Vi öppnade en flaska i Lördags, smuttade lite, grimaserade lite och lät det stå. Det är ett bombastiskt vin som blåser på med allt det har. Skit i finessen här kommer jag, och jag är jättestark! 80% Syrah och 20% Grenache, en blend vi normalt gillar och det är inte helt fel här heller, till rätt mat och vid rätt tillfälle. Ett grillvinets Mike Tyson som står emot både snålblåst och rök från grillen, men som också kan explodera och bita örat av dig om du inte ser upp..

MEN, när vi idag 2 dygn senare dricker vinet igen så har det lugnat ner sig lite och låter fat och alkohol stå tillbaka för allt som finns därunder. Rikligt med frukt, chark, violpastill, lakrits som tillsammans med bra syror och som sagt ett bra grepp om munhålan gör att jag kan ana mig till, men inte helt förstå, Parkers 93 poäng. Vinet köptes av Philipsons Wine under snabbvisit till Danmark i somras då för 89 Dkr på tilbud, har jag för mig.  

Côtes du Roussillon Castell Vell 2005, Domaine Singla ...och mer kork.

Första flaskan är klart och tydligt korkskadad. Är vi inne i ett korkstim, vad är det som händer? Andra flaskan, som tur är, frisk, fräsch och suverän!
Färgen oklart mörkt svartröd lila. Sug på den Bengt Grive. Doften är härligt komplex, men också rakt på sak och no nonsens. 90% Syrah och 10% Grenache levererar en kaskad av kryddor och örter som lagerblad, svartpeppar, mynta och mycket mer. Choklad och några salta fiskar finns här också. Vinet har en struktur om vi gillar, bra syror och tjänstvilliga tanniner som tar hand om den fylliga smaken och stadgar upp. En lång eftersmak hänger kvar en stund och ger valuta för pengarna.

För någon månad sedan ställde vi en Castell Vell 2006 mot Delas Hermitage Marquise de la Tourette 2006. Inget ont om Delas Marquise de la Tourette, det är ett rekorderligt och gott vin, men i denna provning upplevdes vinet som en storlek mindre vid sidan av Castell Vell. Castell Vell är en klar favorit, och ju mer vi provar desto bättre tycker vi den är. Ytterligare en höjdare ur Viniks sortiment a 210 kr. 2007 och 2008 är de årgångar som går nu..

Korkat slut.

Det börjar sina i skafferiet. Mer specifikt är det vardags-Boredeaux från Bristly som nu är slut. Att det tar slut är inte så konstigt, det är och har varit trevliga bekantskaper. Ännu fortare tar de slut när man måste vaska, eller återbörda till SB för reklamation. Så blev fallet med Fredagens Chateau Cambon La Pelouse 2006, den sista. Lukt av unken möglig källare, urk. 

Ersättare hämtas upp i form av 2005 Chateau Le Doyenné, ett bra vin! Jag tog inga notes men här finner du en mycket ingående och initierad beskrivning. Och här kommer lite fakta fån Bristly:

Detta är egendomens toppvin (man gör 3 viner) och kommer från de äldsta vinstockarna. Det består av 70% Merlot, 15% Cabernet Franc och 15% Cabernet Sauvignon. Lagring sker på en blandning av nya och begagnade barriquer i 18 månader.

Så här skrev Robert Parker om 2005 Chateau Le Doyenné:

"A super sleeper of the vintage like its predecessors, the 2005 Le Doyenne is well-made (Michel Rolland is the consultant). Blend of 70% merlot and 30% cabernet sauvignon cabernet franc, it exhalts sexy aromatics, superb fruit, medium-body, velvely tannin, loads of glycerin and elevated alcohol 13+%. Avalaible for a song, this lovely offering should drink well for 5-6 years." 

La Cuvée Marie et Joseph 2007, Mas des Chimères

Detta Vin de Pays Coteaux du Salagou har legat och bidat sin tid i skafferiet under 12 månader, ganska precis. En flaska inhandlad av vinik Nik med tanken att den skulle provas och utvärderas, men sedan har den uppenbarligen gömts bort tills idag då jag egentligen var på jakt efter en Coteaux du Languedoc från samma producent men hittade denna istället. Kul, den tar vi!

Vinet är av 100% Carignan och 70% vinifieras med "macération Carbonique" och resterande på traditionellt sätt. Vi häller upp källarsvalt, dekanterar bort en massiv fällning, och får en initial doft färgad av vinbär, nivea och lite chark. Med tiden kommer kryddlåda, örter och en mer uttalad fruktighet och lite lakrits. Lingon och vinbärssyror dominerar vid första klunken men får sedan stöd av en större fruktighet, bra struktur. Vinet kittlar lite på tungan och syrorna får saliven att flöda. Ett botemedel även för den mest muntorre, lite vasst men till maten så trillar alla delarna på plats. Bingo, ett trevligt matvin. Jag drar, rätt eller fel, paralleller till många Italienska viner av Dolcetto och dess förträfflighet till mat. Jag är tveksam att det blir fler flaskor av detta, men Mas des Chimères Coteaux du Languedoc är ju en favorit så producenten släpper vi inte.

Rubriken ovan länkar till producenten. Det finns även mycket intressant att läsa i bloggsfären som t.ex. här och här. Vinet kostade 125 Kr hos Vinik då det begav sig.

Val del Noce 2006 Aglianico del Vulture DOC Donato d’Angelo

Måndag. Regnigt och grått. Efter lång arbetsdag så blir det uppsnoffsade rester. MM är grym på att få till det. Aubergine stekt i olja, lite ostsås tillsammans med sparad köttfärsås och lite pasta blev en suverän måltid. En lasagne light om man så vill. Det känns som det är läge för ytterligare ett prov ur Carlo Merollis "testlåda". En låda inköpt i September i år där han gav prov på sitt sortiment. En påse blandat, typ. 


Jag famlar runt i lådan och fiskar upp denna Aglianico. En tuff liten rackare utgår jag ifrån, kanske för tuff? På flaskan står som likt en varningstext "DECANTING IS RECCOMMENDED" (det står faktiskt så, med två C'n). Ops, här skall decanteras, jag lovar! En snabb luftning genom att hälla fram och tillbaka mellan karaffer får duga för nu. Ur glaset en härligt intensiv doft, här doftar det.. ja vad doftar det, det doftar..gott. Bär, ja definitivt, men också lite åt det mörka dova hållet med lite nötter och så till slut lite viol. I munnen får vi bra syror och barska tanniner. Vinet ger ett rustikt intryck, men kväver inte maten på något sätt, tvärt om. MM gillar detta skarpt från första sniffen. Jag låter mig omvändas efter att först ha varit lite tveksam. Det här är ett riktigt bra och hederligt rödtjut. Hittas hos den gode Carlo Merolli för 115 Dkr (= 115 Sek fram till årskiftet). Tack till de bloggare som guidade mig fram till Merollis guldgruva. Den här vill vi ha mer av. Vi sparar en halva för att se hur det ter sig efter en dygn i karaffen.

Den pimpade bilden kommer från DÁngelos hemsida. Jag var för lat för en fotosession.


Uppdatering, efter ett dygn så är vinet lika virilt som igår men med kanske lite mer tydlig viol och bärton. Känns som det bekräftade alla gårdagens omdömen.