Châteaneuf-du-Pape Signature 2009, Domaine La Barroche

Inspirerad av Finare Vinare, och kanske samtidigt som Rhônarna, så öppnade vi den första Signature 09:an från Domaine La Barroche.  Vi ville gärna ha en tidig provning och se hur det stod till med formen, och dessutom trodde vi oss ha en utmärkt sparringpartner till MM's Cordon Bleu med potatisstomp.
Jag hade tidigare provat vinet som nytappat fatprov på Bristlys sortimentsprovning på Hotellet och tyckte då att det var helt fantastiskt. Det tycker vi idag också!
Doften är öppen och håller inte igen det minsta. Här får vi en komplex örtig doft med laktrits, uns av tobak, fikon och några fina Sun-Maid russin. Efter en stund så adderar vi försynt viol och tall/granbarr till intrycken. Smaken bjuder på samma fina uppvisning och fyller ut med en frisk blandad bärkompott av både blå och röda bär. Intrycket är slankt men stramt- just like we want them..
Fantastiskt gott och nivån i flaskan sjunker oroväckande snabbt, det bildas nästan en virvel som när man tappar ur badkaret, ni vet. Skulle vara kul att följa upp hur vinet var dag 2, men det är så dags att vissla när läppen är av som en gammal kompis brukade säga. Nä, här gick flaskan åt under middagen och det passade som handsken till schnitzlarna. I bland gäller fortfarande att 1+1=3. Vi sällar oss till de som undrar hur vi skall kunna låta bli att tulla av resterande flaskor för att dessa skall få uppnå någon slags ålder. Vi får väl se..

Piemonte ToR

Lidingöbanan skakar fram och stannar just i kväll till vid hållplats Piemonte. Det är Fredrik, dynamon bakom bloggen WCTC som bjuder in till Högberga gård för en Piemontisk helkväll och ett möte med Fratelli Revello, Baroloproducent med säte i La Morra.
Efter en kort promenad genom ett blåsigt och lite kylslaget villakvarter så tornar Högberga gård upp sig, som placerad på La Morras höga kullar. Väl genom dörren så blir vi mottagna med värme och ett glas rosé av kvällens värd. Rosén Venus de Pinchinat 2009 är nog det enda inslaget som hamnar utanför kvällens tema, men satt riktigt fint som en aperitif inför kommande utsvävningar.

Upplägget är tilltalande med mat och vin i kombination som presenteras vartefter under kvällen. Vi bjuds till vackert dukade bord och det hela känns avspänt och gemytligt. Carlo Revello ger korta presentationer som tolkas av svenska frun Paola. Fungerar bra, och mer information och bilder ges via projektor och storbild på väggen. Vi gör inga djupdykningar i detaljer och tekniker utan fokus ligger på att njuta av det som serveras.
Förutom sina olika Baroloviner så producerar Fratelli Revello både Dolcetto och Barbera, och det är där vi börjar dagens provning ihop med en fantastiskt god ostbricka, ja inte själva brickan kanske men både den Rabiola Tre Latti och Testun al Barolo som serverades tillsammans med en marmelad som hette Cugna var supergoda. Rabiolan blev en favorit, vi ses igen!

Dolcetto d'Alba 2009 Ett trevligt vin, för mig lite otypiskt, med en relativt fyllig smak och lite lägre syror än gängse dito. Något stram med fin frukt. Körsbär, så klart, och lite bittermandel som tar fram minnen av det gamla hederliga björnklistret (grön burk med vitt lock ni vet, och liten röd spade ...). I eftersmaken lakrits och kungen av Danmark karameller. Perfekt till Tisdagspastan.

Barbera d'Alba 2010   Tilltalande doft ur glaset. Fina mörka bär, något medicinalt i flyktiga övertoner, the och tomatpure noterades. Ja, ja, med det var bra. Frukten drog lite åt det söta hållet, men helheten lutar åt det slanka och stram med fin syra som ryggrad. En riktigt god Barbera.

I väntan på huvudrätten serverades Revellos Barolo Normale 2007, och sedan Barolo Vigna Gattera som fick ackompanjera den nebbiolo bräserade oxkinden, mandelpotatispurén och goda tillbehör.  En riktig höjdare som häger kvar i gom och minne så här några dagar efteråt. Som avslutning tar vi oss an Vigna Conca 2006, sämre kan man ha det.

Barolo Normale 2007 Med grusiga tanniner, alkoholstick och en viss hetta så var detta kvällens svagaste kort. Trots bara 20% ny ek tyckte jag faten slog igenom och det hela var allmänt bångstyrigt och spretigt. Vinet känns tok-ungt och frågan är om det det hittar rätt med tiden. Till maten gjorde det dock ett bra jobb och visar att det fungerar i sitt sammanhang och många tyckte det var mer än bara OK.

Barolo Vigna Gattera 2006. Oj vilken skillnad. Här lägger vi på några tior och får ett vin som spelar i en helt annan division, och från en helt annan årgång - noterar den skarpögde. Klassiska attribut radas upp i mina notes: viol, rosor, tjära. Fin struktur med stunsiga men snälla tanniner och bra syra. 14,5% alkohol trollas bort och integreras helt i den härliga frukten. Det här faller Herren på läppen. Riktigt gott! För Gattera så har man valt att lagra i enbart slovenska bottis "för att vinet kräver det". Sympatiskt och visar på känsla för hantverket så modernister man säger sig vara. Det ena förtar ju inte det andra så att säga.

Barolo Vigna Conca 2006 Här mullrar det i glaset på ett helt annat sätt. Mörkare och dovare dofter  strömmar ur glaset. Där Gattera var slank och stram så uppvisar Conca en mer mullig komplexitet med animaliska inslag. Här fins också rosor och tjära, men allt i en kraftigare kropp och större kostym, om ni hänger med i liknelsen.  Conca känns yngre och mer oförlöst än Gattera, men här finns också en lovande framtid och vinet andas klass och kvalité.

Tack Fredrik för ett strålande initiativ och en trevlig kväll. Det är inte utan att man längtade tillbaka till Piemonte så snart man satt på Lidingöbanan igen på väg tillbaka till den svenska vintern. Trevligt också att träffa på bloggkollegor som man bara träffat i den binära cyber-världen förrut. Fantastiska inlägg har de också redan hunnit med, läs gärna dem här, här och här. På återseende!

Crozes-Hermitage 2006, Domaine des Lises

Jag gillar hösten. Mörkret faller tidigt och i kaminen sprakar en brasa. På spisen puttar långkok. Rotfrukter kokas, grillas och rejäla köttbitar intas med garanterat onyttiga såser. Härligt! Allt detta väcker ett behov av en riktig Syrah-attack, och tankarna dras till norra Rhonedalen där vårt vinintresse en gång tog sin början. (MM hatar hösten men vi delar inställning till Syrah under denna årstid)
Ned i skafferiet och se vad vi kan finna. Jag sniffar runt bland flaskorna. Det vankas tyvärr inte några större överraskningar, vi vet ganska väl vad som finns där nere och på grund av en kommande flytt så fyller vi bara på om det skulle dyka upp något riktigt speciellt, och det gör det ju, men vi (läs jag) försöker stå emot så det blir till att tulla av befintliga flaskor.

Familjen Graillot verkar ha syrah i blodet, och den yngre generationen i form av Maxime vet vad som krävs efter en dags lövräffsande. Trots att vinet uppvisar alla för syrah typiska karaktärsdrag så finns här också en väldigt typisk husstil. MM plockar vinet direkt blint och pekar ut den samurajsvärdsvassa syran  som det som avslöjar ursprunget. Jag kan bara hålla med, den är väldigt speciell och fantastiskt charmig. För något år sedan tyckte jag den blev lite påträngande efter ett tag, lite ungdomligt störig och jobbig. Nu med något års tukt och förmaning i skafferiet så är den lite mer sofistikerad och slipad, utan att bli mesig. Perfekt! Doften är direkt och angenäm. Mörka bär, spängsten, viol, vitpeppar och en påtaglig örtighet. Oregano, mynta och lagerblad noteras, men här finns mer att botanisera i. Vinet känns fortfarande ungt och piggt och tunnlar lyser med sin frånvaro. I munnen så styr syran upp och matchar den fina syrah-frukten, mineraler och kryddor. Om jag kommer ihåg rätt så var årgång 2007 en besvikelse, måste kollas igen inom kort, men det här gillar vi och beklagar att det var sista flaskan som gick åt även om jag inte tror det blir så mycket bättre än så här.

Arianna Occhipinti 2009, SP68

SP68 2009, Occhipinti börjar vi känna igen vid det här laget, det förekommer flitigt i bloggsfären och får genomgående stående ovationer. Med all rätta!
Vi sällar oss till den smått lyriska hyllningskören. Det här är rakt upp på vår gata och triggar de rätta punkterna i vårt lustcentrum. Vi drack en flaska över tre dagar och blev lika förtjusta var gång vi smakade. Allra bäst tycker vi det var väl kylt direkt efter att korken ploppat ur flaskan, men det höll stilen hela vägen om än med en liten oxiderad ton under dag 3. Men, detta är inget vin att ligga på i all oändlighet utan gör sig nog bäst i sin ungdom, och vi ser fram mot kommande årgångar.
Den som gillar viner med tyngd och kraft i sina viner skall nog hoppa över SP68. Här bjuds det mer på smidighet, finess och finlir. Tankarna drar åt lätta fina Nebbiolo eller Pinot Noir viner.
Nationaliteten är det dock ingen tvekan om. Ur glasen en fin duett med "Italienska"körsbär och lakrits som backas upp av viol, järn, svala örter och skira blomster. Läskande är uttrycket vi fastnar för och fin syra och struktur gör allt för att bidra till den upplevelsen. Det här vinet återkommer vi definitivt till. Fina Vinare har en fin beskrivning och bakgrund här, och här och här är några till som smakat.

Gheta olio 2010 Occhipinti. Cibi e Vini i Köpenhamn där vinet är inhandlat säljer också olivolja från Ariana Occhipinti. Hon gör två stycken olika som kommer från olika lägen på Sicilien. Fabio på Cibi e Vini korkade upp och jag fick smaka båda två.  Fantastiska smakupplevelser måste jag säga, utan att vara någon expert på området. Den som föll mig mest i smaken var den pigga, gräsiga och fruktiga Gheta som med en frisk citruston passar fantastiskt bra till sallader eller bara för omedelbar njutning till bröd med lite salt. Gheta odlas i olivlundar i anslutning till vingården, medan den kanske mer nyanserade och sofistikerade Pantarei kommer från ett område längre inåt landet, ungefär mitt på ön enl. Fabio.
Vi njuter nu av Gheta till allt som tänkas kan, och lite till.  Kan starkt rekommenderas, vore dock kul att höra vad någon med lite bättre koll på olivoljor tycker. Vid nästa tur fyller vi på och tar då också med en Pantarei för lite ombyte.

Latmansblogg - en snabbspolning

Så mycket goda viner, och så lite skrivande här på bloggen. Men ibland är det av ren lathet som de mest kreativa idéerna föds, så här kommer en ny bloggform - snabbspolning av senaste veckans drycker. Nåja, så rysligt kreativt kanske det inte är, och inte originellt heller för den delen. Hur som helst, jag lutar mig tillbaka i soffhörnan och snabbspolar:

Paul Bara Special Club 2002 agerade aperitif och fick även följa med som sällskap till en klassisk kantarell-toast. Fantastisk god och en fullmatad komplex men ännu ung champagne. Vi noterade fin brödighet, gula äpplen och citrus. Önskar att vi haft fler utav denna, men nu är de slut. Skit också.

Colombis 2009, Domain Isabel Ferrando. Ah! Första flaskan ut av Colombis, tidigare bara provad på Bristlys sortimentsprovning. Fin frukt strömmar ur glaset, jordgubb och hallon samspelar fint med örter och viss kryddighet. Här finner vi också ett uns av smörkola och en flyktig floral doft ger en lätthet som är oemotståndlig. I munnen finner vi en rejäl struktur som dock aldrig blir tung och klumpig, vin det behåller sin slanka och strama stil. 100% grenache.  Dag två skiner vinet i kapp med sensommarsolen. Förföriskt!

Barbaresco Pajé 2003, Roagna behöver väl ingen närmare presentation. Vi kan bara konstatera att det fortsätter att skänka stor njutning och kommer så göra i ett antal år till. En given favorit! Det ända som stör är att antalet flaskor i skafferiet har krympt drastiskt och är på upphällningen.

Vale da Raposa Reserva 2009, Alves de Sousa. Portugal är outforskat område för oss. Om man inte räknar en och annan Villa Santa i vinintressets begynnelse förstås. Jag har slarvat bort anteckningarna för detta vin, men det är och var ett charmigt och rättframt vin som vi tyckte om, och det förtjänar en mer seriös notering än denna. Vi återkommer i frågan.

Le Cupole 2008, Tenuta di Trinoro. Ett vin från den trevliga kvällen då Smakabra Micke och Herr S var på besök. Ett Maremma vin med en blandning av Cabernet Franc, Merlot, Cabernet Sauvignon och Petit Verdot som lurar iväg oss rejält i blindprovningen. Tydliga Italien signaler i form av körbär och lite kärnbitterhet, men sen var vi rökta. Kraftig doft med lite fotsvett, grusväg och körsbär, men också lite av en sursyrlig ton jag med facit kopplar till cabernet franc, och så parfym av något från växtriket. Pelargon var det någon som naglade fast. Jag är lite tveksam till denna och går inte direkt igång på stilen.

Chateau Beauséjour 1989. En enstaka flaska spontan-shoppad på regeringsgatan i akt och mening att råda bot på bristen av konsumerad någorlunda mogen Bordeaux av någorlunda klass. Ett ganska pampigt vin med rejält tryck i frukten och bra struktur. Det satt som en smäck till det grillade vildsvinet, men jag kan ändå inte låta bli att sitta och jämföra med andra viner som ger mig mer upplevelse och personlighet för halva pengen. Jag citerar Doktor Dängrot: "jag är skeptisk" och börjar inse att vi kanske helt enkelt inte är av det rätta Bordeaux virket, men så har man ju den där fantastiska Haut-Bailly-89 i minnet så kanske ändå...

Les Terrasses 2008, Alvaro Palacios. Ytterligare ett vin från kvällen med Smakabra och Herr S. Här var ett vin med bra struktur, stiligt, med lite mörkare frukt och toner av läder, järn, grön paprika och någon flyktig överton av skokräm och örter. Väl sammansatt vin i internationell stil som passade väldigt bra till Mickes goda charkuterier. Dag två så visade vinet att det hade en växel till.

Carricante 2006, Calabretta. Fortfarande gott. Påminnelse om att fylla på i skafferiet.

Les Clos 2008, Domaine Pinson. Underbar doft av färska aprikoser, bastusten, gula plommon och vita blomster. Ett riktigt sniffarvin. Väl balanserad smak med frisk citrus och massor med mineral. Här kan anas en begynnande mognad, men jag gillar vinet som det är här och nu. Mums.

Morgon "Nature" 2010, Daomain Lapierre. Vårt absoluta favoritvin just nu, alla kategorier. Ett tips från Finare Vinare ledde mig till årgång 2008 av detta vin som vi blev stormförtjusta i.  Den hypade årgången  2009 missade vi helt, men när vi för några veckor sedan besökte Vinrosen så åkte en låda av den nya 2010 med hem. Anne på Vinrosen utnämnde 2010 till Lapierres bästa årgång någonsin. Jag kan inte syna detta påstående, men bra är det! Det här vinet är bara så enkelt rättframt och rakt upp och ned så det är svårt att sätta ord på. Klyschor som svalt, slankt, frisk och fräscht är som gjorda för detta vin. Pigg frukt med jordgubb och hallon stramas upp med järn och mineral. Det här måste läska den mest kräsna och skrovligatse strupe. En sportdryck för vinälskare!!

Nu har vi snabbspolat fram till helgen som var, få se nu om bloggen kan hålla jämna steg med konsumtionen. Fan tro't..

Côte de Brouilly 2009, Christophe Pacalet

Puss och hej! Jag släpper av resten av familjen centralt i Köpenhamn och styr ut mot de västra förorterna. Vi har en familjedag i Köpenhamn vilket i vårt fall innebär att jag flänger runt till olika vinhandlare medan övriga familjen ängar sig åt seriöst turistande av annan sort på och runt ströget vartefter vi sedan sammanstrålar för smörrebröd och en hof.
Just denna dagen så blev det endast två stop på vinrundan: Vinrosen och Cibi e Vini. Båda nya för mig men varmt rekommenderade och förtjänstfullt beskrivna av mer beresta bloggkollegor. Vad skulle man göra utan dem, säkert törsta ihjäl eller hänfalla åt senast hypade och mest prisvärda BiB..
Nåväl, på plats i Köpenhamn och efter avklarade inköp så kan jag åter igen konstatera att det är så oändligt mycket roligare att handla vin hos kunniga och trevliga eldsjälar till vinhandlare än hos det statliga Svenska monopolet. Skitkul helt enkelt.
Jag läste i någon kommentarstråd hos FV att man runt om i Svea rike är lite putt för att inte Vinik får ut sina viner utanför tullarna och de blir svåråtkomliga. Det har jag full förståelse för, men jag å min sida skulle vilja flytta Köpenhamn närmare Stockholm för att få tillgång till dess utbud och möjligheter. Kan man inte bara hala in den Danska huvudstaden, förlänga bron, och lägga ett nytt brofäste någonstans vid Hornstull??

Vin då? Jo då, det blev några flaskor med hem, om än inte i några större mängder. Mest i form av smakprov och sådant som rekommenderats av pålitliga smaklökar här i den binära bloggsfären. Dagens Cote de Brouilly 2009 från Christophe Pacalet fick följa med hem efter rekommendation av Anne hos Vinrosen. Jag hade redan bestämt mig för en låda Morgon Nature 2010 från Domain Lapierre när Christophe Pacalet kom på tal. Tydligen är de släkt och har förutom detta gemensamt att de gör fantastiska viner, bland de bästa i Beaujolais. Så jag följde rekommendationen och två flaskor för prov åkte med hem. Det är jag glad för idag.
Färgen är lite uppkäftigt och ungdomligt blåröd. Nosen ger först en lite plastig och kemisk biton som inte verkade alltför kul, men den vädrade snabbt bort och sedan dominerade en frisk och ren bärighet som med lite tid visade upp en överraskande komplexitet. När vi sniffar djupt i glaset noterar vi en bärkompott på både röda och blå bär. Järn, mineral, viol och något skirt blommigt kommer till, och när vi smakar så får vi ett sting av fina kryddor och en eftersmak med lite bittra körsbärskärnor. Men egentligen så kan vi här strunta i noteringarna, för här är det främst det friska, fräscha och slanka som är det bestående intrycket. Riktigt gott vin som vi gärna köper mer av. Otroligt mycket vinglädje för pengarna. 115 Dkk

(Vinet klarade utan problem av två dygn i kylen. En trevlig ton av apelsin tillkom med lite tid)

Faugères 2006, Domaine Leon Barral

I behov av en blodtransfusion? Då kan vi rekommendera Faugéres 2006 från Domain Leon Barral. Här får du ett livselixir som garanterat piggar upp den slöaste överhettade sommarhjärna och dessutom passar utmärkt till det mesta av fast föda. Ett slankt och njutbart vin som lockar med toner av rostigt järn, äppelmust och knallpulver. Det här gillar vi! Jag får associationer till barndomens handpumpade kalla friska brunnsvatten vid stugan i Småland, där rostflagor efter ett tag samlades på hinkens botten.
Sätter man vinet under luppen så hittas här förvisso både blåbär, björnbär och kryddor som lagerblad och kryddpeppar, men just nu njuter vi det bara rakt upp och ned under tiden MM obstinat vägrar förlora en enda omgång i kvällens backgammon race.

Châteauneuf-du-Pape Vieilles Vignes 2000, Domaine de la Janasse

Hmm, det här vinet kräver några noteringar...
Helt klart har det nått en viss mognad. Färgen är åt det rödbruna hållet och doften understryker detta faktum med toner av läder, torkade fikon, mogna plommon och lätt bokna röda äpplen. Det är den ena sidan av en helt fantastisk helhet. Här finns nämligen också en skinande underbar frukt, bruna nickeltabletter, örtighet, magiska kryddor, en finstämd violton och skir parfym. Allt styrs upp av fin syra och struktur och mynnar ut i ett helt fantastiskt slankt vin som utstrålar finess och balans. Eftersmaken är angenäm och lika lång som den första arbetsdagen efter semestern..Med tanke på den fina strukturen så håller nog vinet ett antal år till, men jag har svårt att se att det skulle kunna ge så mycket mer än vad det gör nu. Vi utnämner detta till årets bästa röda, och ett av de bästa vi druckit någonsin. Amen.

Helt plötsligt så känns det ganska OK att vara tillbaka i vardagen igen!

Semesterhäng

Fredagskvällen bjöd på skön sommarvärme och lite häng på balkongen. Delar av VPK här på middag. Med full fokus på umgänge så struntade vi konsekvent i att ta några noteringar, men här kommer en liten dump av intryck som fastnat.

Först måste jag igen slå ett slag för butiken Devilda i Järna. Mycket godis finns det där, och så är grabbarna som har stället till råga på allt riktigt trevliga. En lyckad kombination! Nu har de förvisso stängt för semester, men jag var där i Torsdags och bunkrade upp lite för kommande veckor. På grillen i Fredags hamnade färsk hjortkorv, en korv som blandas och smaksätts med vildsvinsfett och ramslök. Underbart gott med en fräsch potatissallad - och en god Chianti..

En välkyld Veuve Clicquot 2002 Brut Rosé blev en perfekt läskande aperitif i värmen. Vackert persikofärgad med fin doft av citrus, smultron och mineral. I munnen galant syra och frisk blodapelsin och grapefrukt. Fantastisk god. Till en enkel förrätt med melon, lufttorkad skinka, parmesan och div. tillbehör så kunde jag inte låta bli att öppna en nyss hemkommen Pinot Grigio 2004 från Bressan, ännu ett tips från Ingvar på Billigt Vin. En helt klart udda uppenbarelse med en färg som en vällagrad maltwhisky..hmm, det finns ju olika färger där också, men tänk konjak då...Doften är "rejäl" med bokna äpplen, mineraler, russin och en hint av honung. Bra matvänlig struktur, och vinet sitter perfekt till den lufttorkade skinkan och parmesanen. Vi diskuterade  likheter med en lagrad Chenin Blanc. Kul med ett rejält vitt matvin, detta kommer vi tillbaka till i en snar framtid. Till de grillade viltkorvarna så blev det två säkra kort i forma av Monsanto och I Sodi 2007 Riserva.  Två olika stilar där I Sodi står för det lite modernare och Monsanto för det mer traditionella. Båda sedvanligt goda och ni hittar tidigare notes via sökfunktionen. Till efterrätten med jordgubbar och glass en favorit i form av en pärlande söt Nivole.

Senare på kvällen: skulle det inte vara gott med ett glas vin? Ner i skafferiet och som alltid när jag inte vet vad man skall välja så där direkt, så blir det en Fine Amor från Lacroix-Vanel. Denna gång en 2008, och det visade sig inte vara fel nu heller. Ett "öde ö" vin, om man nu bara fick välja ett.

I Grop 2007, Vigne Marina Coppi

Just ja, vi hade visst några viner från Marina Coppi kvar att prova. Det var i vintras som vi beställde en låda från Merolli och har sedan dess provat två olika Barberor, båda väldigt goda och i en stil som vi lätt tar till oss. Sök på Coppi i sökrutan om ni vill läsa mer om dessa.
Till en hämtpizza så blir det nu dags att prova den sista Barberan i lådan - vingårdsvinet I Grop 2007. Fin doft av mörka bär i nosen. Blåbär, svarta vinbär, och moreller. Här finns också järn, ett knippe örter, mineral, viol och en liten dos målarfärg. Härligt!
Viner har en struktur som matchar maten fint, men här är det framträdande draget främst mjukhet och balans. Det här är gott, riktigt gott, och det enda som strör mig (men inte MM) lite en viss vaniljsötma i avslutet. Vi är helt klart förtjusta i dessa Barberor från Coppi och kommer nog fylla på vid tillfälle.

Schioppettino 2005, Bressan

Bressan Schioppettino 2004 - ett av årets roligare upptäckter. Tidigare bloggat här. Nu var det dags att fylla på i skafferiet med ytterligare ett tre-pack. Enl. uppgift hos Systmbolaget och hos Vinomatik som importerar så är det fortfarande 2004 som gäller.  Lite förvånad  hämtar jag ut tre flaskor av årgång 2005. Hur resonerar man - same, same? Vi tar hem och provar. Ingvar hos Billigt Vin hade följande info:

"Mysteriet med Bressans Schioppettino 05 är betydligt intressantare. Ruso gjorde mig uppmärksam på årgångsbytet och han provade med gott resultat. När jag besökte Bressans för ett par år sedan berättade de att 05 var en katastrofårgång för dem. De hade inte producerat en enda flaska. Jag blev därför väldigt förvånad över informationen om att det plötsligt fanns 05:or. Jag mailade Bressans och fick följande svar"
"Concerning the 2005 vintage... the only wine was produced in 2005 was 2000 L of Schioppettino. It was just an experiment as we had to select grape by grape and In that moment Fulvio was not sure if we will be able to release that 20 HL of Schioppettino... but it is great wine in our opinion, so we released the unique wine we have made in 2005 and it is almost gone as we have a big request of Schioppettino we cannot satisfy as when the wine is finished it is finished..." 

Med en stor dos nyfikenhet korkar vi upp. I glaset en ljusröd transparent uppenbarelse. Betydligt ljusare i färgen än 04:an, om vi kommer ihåg rätt. Doften känns bekant, men här spretar det betydligt mer. Vi får en dos lösningsmedel, nysågat eneträ, tallbarr, blåbär, hallon, järn och massor med lakrits. Vi associerar till Kungen av Danmark och lakritshots. Tanninerna känns lite torrare och alkoholen sticker ut för mycket om man jämför med 2004:an, men nu inser vi att vi sitter och letar fel, och det var ju inte riktigt meningen. Vinet är OK, fungerar bra till mat, men uppnår inte den fina harmoni som vi upplevde i 2004:an. Vid nästa tillfälle så kör vi de två årgångarna parallellt för att undvika ev. hjärnspöken. SB nr 71802 738 kr (trepack)

VPK2881 i bersån

Första semesterveckan och vi har börjat plana ut och gå ned i varv, precis som det skall vara. Sedan kan man ju tycka att man inte alla aktiviteter behöver gå i stå, så därför sparkar jag liv i datorn och smörjer upp tangentbordet med lite 5-56 för att det skall komma igång igen. För att inte förta sig i sommarvärmen så blir det lite kortare notes än vanligt, men några av de viner som slunkit ned den senaste tiden insisterar på att dokumenteras innan de förslappade hjärncellerna helt tappat greppet.
I helgen som gick var det samling med VPK2881. Temat gick i vitt och vi bjöds på fantastisk mat, goda viner och lite dikeskörning i blindprovandets svåra konst. Tack AB och PB för en härlig middag och för att ni lotsade åskmolnen förbi er trädgård så vi fick njuta utomhus hela kvällen.

Riesling Sauvage 2010, Georg Breuer. Ljusgul med lite gröna reflexer. Pigg och frisk med fin mineral, lime och syrliga äpplen. Jag gillar den här, ett riktigt bra bersåvin som var gott att dricka såväl till maten som före och efter. SB nr5899, 109 kr.

Riesling Smaragd Achleiten 2009, Domäne Wachau. Oj, vad är detta? Aromatiska dofter med blommor, honung, mineral och lite lösningsmedel. Jag blir inte klok på denna, och går jorden runt i min jakt på ursprung. Den här tilltalar mig inte alls - till att börja med. Under kvällen så utvecklas vinet mer och mer, blir mer harmoniskt och frukten kliver fram, för att slutligen vara det vin som bjuder på den största upplevelsen. Kul med en sådan förvandling.  SB nr98405 199 kr.

Riesling Alte Reben 2004, Schloss Gobelsburger. Vackert guldfärgad. Vinet öppnar med en ganska tung doft av gummi, bränd bakelit, och petroleum. Denna håller i sig under kvällen och blockerar mina smaklökar för andra intryck.  Visserligen kommer det till lite tropisk frukt och rökig mineral i mina notes, men smaklökarna låter sig inte övertalas denna kväll. Många runt bordet höll denna som sin favorit, så ta mitt omdöme med en nypa salt. SB nr92018 259 kr.

Riesling 2010, Stoneleigh. Blekt gul i glaset. Viss restsötma med päron, persikor och burkananas. Fin syra och struktur. Riktigt bra, fungerar på vilken balkong som helst och lärorikt för mig som trodde på Tyskland som ursprung.. Mycket pang för pengen. SB nr 6498 99 kr.