Crozes-Hermitage 2006, Domaine des Lises

Jag gillar hösten. Mörkret faller tidigt och i kaminen sprakar en brasa. På spisen puttar långkok. Rotfrukter kokas, grillas och rejäla köttbitar intas med garanterat onyttiga såser. Härligt! Allt detta väcker ett behov av en riktig Syrah-attack, och tankarna dras till norra Rhonedalen där vårt vinintresse en gång tog sin början. (MM hatar hösten men vi delar inställning till Syrah under denna årstid)
Ned i skafferiet och se vad vi kan finna. Jag sniffar runt bland flaskorna. Det vankas tyvärr inte några större överraskningar, vi vet ganska väl vad som finns där nere och på grund av en kommande flytt så fyller vi bara på om det skulle dyka upp något riktigt speciellt, och det gör det ju, men vi (läs jag) försöker stå emot så det blir till att tulla av befintliga flaskor.

Familjen Graillot verkar ha syrah i blodet, och den yngre generationen i form av Maxime vet vad som krävs efter en dags lövräffsande. Trots att vinet uppvisar alla för syrah typiska karaktärsdrag så finns här också en väldigt typisk husstil. MM plockar vinet direkt blint och pekar ut den samurajsvärdsvassa syran  som det som avslöjar ursprunget. Jag kan bara hålla med, den är väldigt speciell och fantastiskt charmig. För något år sedan tyckte jag den blev lite påträngande efter ett tag, lite ungdomligt störig och jobbig. Nu med något års tukt och förmaning i skafferiet så är den lite mer sofistikerad och slipad, utan att bli mesig. Perfekt! Doften är direkt och angenäm. Mörka bär, spängsten, viol, vitpeppar och en påtaglig örtighet. Oregano, mynta och lagerblad noteras, men här finns mer att botanisera i. Vinet känns fortfarande ungt och piggt och tunnlar lyser med sin frånvaro. I munnen så styr syran upp och matchar den fina syrah-frukten, mineraler och kryddor. Om jag kommer ihåg rätt så var årgång 2007 en besvikelse, måste kollas igen inom kort, men det här gillar vi och beklagar att det var sista flaskan som gick åt även om jag inte tror det blir så mycket bättre än så här.