Arianna Occhipinti 2009, SP68

SP68 2009, Occhipinti börjar vi känna igen vid det här laget, det förekommer flitigt i bloggsfären och får genomgående stående ovationer. Med all rätta!
Vi sällar oss till den smått lyriska hyllningskören. Det här är rakt upp på vår gata och triggar de rätta punkterna i vårt lustcentrum. Vi drack en flaska över tre dagar och blev lika förtjusta var gång vi smakade. Allra bäst tycker vi det var väl kylt direkt efter att korken ploppat ur flaskan, men det höll stilen hela vägen om än med en liten oxiderad ton under dag 3. Men, detta är inget vin att ligga på i all oändlighet utan gör sig nog bäst i sin ungdom, och vi ser fram mot kommande årgångar.
Den som gillar viner med tyngd och kraft i sina viner skall nog hoppa över SP68. Här bjuds det mer på smidighet, finess och finlir. Tankarna drar åt lätta fina Nebbiolo eller Pinot Noir viner.
Nationaliteten är det dock ingen tvekan om. Ur glasen en fin duett med "Italienska"körsbär och lakrits som backas upp av viol, järn, svala örter och skira blomster. Läskande är uttrycket vi fastnar för och fin syra och struktur gör allt för att bidra till den upplevelsen. Det här vinet återkommer vi definitivt till. Fina Vinare har en fin beskrivning och bakgrund här, och här och här är några till som smakat.

Gheta olio 2010 Occhipinti. Cibi e Vini i Köpenhamn där vinet är inhandlat säljer också olivolja från Ariana Occhipinti. Hon gör två stycken olika som kommer från olika lägen på Sicilien. Fabio på Cibi e Vini korkade upp och jag fick smaka båda två.  Fantastiska smakupplevelser måste jag säga, utan att vara någon expert på området. Den som föll mig mest i smaken var den pigga, gräsiga och fruktiga Gheta som med en frisk citruston passar fantastiskt bra till sallader eller bara för omedelbar njutning till bröd med lite salt. Gheta odlas i olivlundar i anslutning till vingården, medan den kanske mer nyanserade och sofistikerade Pantarei kommer från ett område längre inåt landet, ungefär mitt på ön enl. Fabio.
Vi njuter nu av Gheta till allt som tänkas kan, och lite till.  Kan starkt rekommenderas, vore dock kul att höra vad någon med lite bättre koll på olivoljor tycker. Vid nästa tur fyller vi på och tar då också med en Pantarei för lite ombyte.

Latmansblogg - en snabbspolning

Så mycket goda viner, och så lite skrivande här på bloggen. Men ibland är det av ren lathet som de mest kreativa idéerna föds, så här kommer en ny bloggform - snabbspolning av senaste veckans drycker. Nåja, så rysligt kreativt kanske det inte är, och inte originellt heller för den delen. Hur som helst, jag lutar mig tillbaka i soffhörnan och snabbspolar:

Paul Bara Special Club 2002 agerade aperitif och fick även följa med som sällskap till en klassisk kantarell-toast. Fantastisk god och en fullmatad komplex men ännu ung champagne. Vi noterade fin brödighet, gula äpplen och citrus. Önskar att vi haft fler utav denna, men nu är de slut. Skit också.

Colombis 2009, Domain Isabel Ferrando. Ah! Första flaskan ut av Colombis, tidigare bara provad på Bristlys sortimentsprovning. Fin frukt strömmar ur glaset, jordgubb och hallon samspelar fint med örter och viss kryddighet. Här finner vi också ett uns av smörkola och en flyktig floral doft ger en lätthet som är oemotståndlig. I munnen finner vi en rejäl struktur som dock aldrig blir tung och klumpig, vin det behåller sin slanka och strama stil. 100% grenache.  Dag två skiner vinet i kapp med sensommarsolen. Förföriskt!

Barbaresco Pajé 2003, Roagna behöver väl ingen närmare presentation. Vi kan bara konstatera att det fortsätter att skänka stor njutning och kommer så göra i ett antal år till. En given favorit! Det ända som stör är att antalet flaskor i skafferiet har krympt drastiskt och är på upphällningen.

Vale da Raposa Reserva 2009, Alves de Sousa. Portugal är outforskat område för oss. Om man inte räknar en och annan Villa Santa i vinintressets begynnelse förstås. Jag har slarvat bort anteckningarna för detta vin, men det är och var ett charmigt och rättframt vin som vi tyckte om, och det förtjänar en mer seriös notering än denna. Vi återkommer i frågan.

Le Cupole 2008, Tenuta di Trinoro. Ett vin från den trevliga kvällen då Smakabra Micke och Herr S var på besök. Ett Maremma vin med en blandning av Cabernet Franc, Merlot, Cabernet Sauvignon och Petit Verdot som lurar iväg oss rejält i blindprovningen. Tydliga Italien signaler i form av körbär och lite kärnbitterhet, men sen var vi rökta. Kraftig doft med lite fotsvett, grusväg och körsbär, men också lite av en sursyrlig ton jag med facit kopplar till cabernet franc, och så parfym av något från växtriket. Pelargon var det någon som naglade fast. Jag är lite tveksam till denna och går inte direkt igång på stilen.

Chateau Beauséjour 1989. En enstaka flaska spontan-shoppad på regeringsgatan i akt och mening att råda bot på bristen av konsumerad någorlunda mogen Bordeaux av någorlunda klass. Ett ganska pampigt vin med rejält tryck i frukten och bra struktur. Det satt som en smäck till det grillade vildsvinet, men jag kan ändå inte låta bli att sitta och jämföra med andra viner som ger mig mer upplevelse och personlighet för halva pengen. Jag citerar Doktor Dängrot: "jag är skeptisk" och börjar inse att vi kanske helt enkelt inte är av det rätta Bordeaux virket, men så har man ju den där fantastiska Haut-Bailly-89 i minnet så kanske ändå...

Les Terrasses 2008, Alvaro Palacios. Ytterligare ett vin från kvällen med Smakabra och Herr S. Här var ett vin med bra struktur, stiligt, med lite mörkare frukt och toner av läder, järn, grön paprika och någon flyktig överton av skokräm och örter. Väl sammansatt vin i internationell stil som passade väldigt bra till Mickes goda charkuterier. Dag två så visade vinet att det hade en växel till.

Carricante 2006, Calabretta. Fortfarande gott. Påminnelse om att fylla på i skafferiet.

Les Clos 2008, Domaine Pinson. Underbar doft av färska aprikoser, bastusten, gula plommon och vita blomster. Ett riktigt sniffarvin. Väl balanserad smak med frisk citrus och massor med mineral. Här kan anas en begynnande mognad, men jag gillar vinet som det är här och nu. Mums.

Morgon "Nature" 2010, Daomain Lapierre. Vårt absoluta favoritvin just nu, alla kategorier. Ett tips från Finare Vinare ledde mig till årgång 2008 av detta vin som vi blev stormförtjusta i.  Den hypade årgången  2009 missade vi helt, men när vi för några veckor sedan besökte Vinrosen så åkte en låda av den nya 2010 med hem. Anne på Vinrosen utnämnde 2010 till Lapierres bästa årgång någonsin. Jag kan inte syna detta påstående, men bra är det! Det här vinet är bara så enkelt rättframt och rakt upp och ned så det är svårt att sätta ord på. Klyschor som svalt, slankt, frisk och fräscht är som gjorda för detta vin. Pigg frukt med jordgubb och hallon stramas upp med järn och mineral. Det här måste läska den mest kräsna och skrovligatse strupe. En sportdryck för vinälskare!!

Nu har vi snabbspolat fram till helgen som var, få se nu om bloggen kan hålla jämna steg med konsumtionen. Fan tro't..

Côte de Brouilly 2009, Christophe Pacalet

Puss och hej! Jag släpper av resten av familjen centralt i Köpenhamn och styr ut mot de västra förorterna. Vi har en familjedag i Köpenhamn vilket i vårt fall innebär att jag flänger runt till olika vinhandlare medan övriga familjen ängar sig åt seriöst turistande av annan sort på och runt ströget vartefter vi sedan sammanstrålar för smörrebröd och en hof.
Just denna dagen så blev det endast två stop på vinrundan: Vinrosen och Cibi e Vini. Båda nya för mig men varmt rekommenderade och förtjänstfullt beskrivna av mer beresta bloggkollegor. Vad skulle man göra utan dem, säkert törsta ihjäl eller hänfalla åt senast hypade och mest prisvärda BiB..
Nåväl, på plats i Köpenhamn och efter avklarade inköp så kan jag åter igen konstatera att det är så oändligt mycket roligare att handla vin hos kunniga och trevliga eldsjälar till vinhandlare än hos det statliga Svenska monopolet. Skitkul helt enkelt.
Jag läste i någon kommentarstråd hos FV att man runt om i Svea rike är lite putt för att inte Vinik får ut sina viner utanför tullarna och de blir svåråtkomliga. Det har jag full förståelse för, men jag å min sida skulle vilja flytta Köpenhamn närmare Stockholm för att få tillgång till dess utbud och möjligheter. Kan man inte bara hala in den Danska huvudstaden, förlänga bron, och lägga ett nytt brofäste någonstans vid Hornstull??

Vin då? Jo då, det blev några flaskor med hem, om än inte i några större mängder. Mest i form av smakprov och sådant som rekommenderats av pålitliga smaklökar här i den binära bloggsfären. Dagens Cote de Brouilly 2009 från Christophe Pacalet fick följa med hem efter rekommendation av Anne hos Vinrosen. Jag hade redan bestämt mig för en låda Morgon Nature 2010 från Domain Lapierre när Christophe Pacalet kom på tal. Tydligen är de släkt och har förutom detta gemensamt att de gör fantastiska viner, bland de bästa i Beaujolais. Så jag följde rekommendationen och två flaskor för prov åkte med hem. Det är jag glad för idag.
Färgen är lite uppkäftigt och ungdomligt blåröd. Nosen ger först en lite plastig och kemisk biton som inte verkade alltför kul, men den vädrade snabbt bort och sedan dominerade en frisk och ren bärighet som med lite tid visade upp en överraskande komplexitet. När vi sniffar djupt i glaset noterar vi en bärkompott på både röda och blå bär. Järn, mineral, viol och något skirt blommigt kommer till, och när vi smakar så får vi ett sting av fina kryddor och en eftersmak med lite bittra körsbärskärnor. Men egentligen så kan vi här strunta i noteringarna, för här är det främst det friska, fräscha och slanka som är det bestående intrycket. Riktigt gott vin som vi gärna köper mer av. Otroligt mycket vinglädje för pengarna. 115 Dkk

(Vinet klarade utan problem av två dygn i kylen. En trevlig ton av apelsin tillkom med lite tid)

Faugères 2006, Domaine Leon Barral

I behov av en blodtransfusion? Då kan vi rekommendera Faugéres 2006 från Domain Leon Barral. Här får du ett livselixir som garanterat piggar upp den slöaste överhettade sommarhjärna och dessutom passar utmärkt till det mesta av fast föda. Ett slankt och njutbart vin som lockar med toner av rostigt järn, äppelmust och knallpulver. Det här gillar vi! Jag får associationer till barndomens handpumpade kalla friska brunnsvatten vid stugan i Småland, där rostflagor efter ett tag samlades på hinkens botten.
Sätter man vinet under luppen så hittas här förvisso både blåbär, björnbär och kryddor som lagerblad och kryddpeppar, men just nu njuter vi det bara rakt upp och ned under tiden MM obstinat vägrar förlora en enda omgång i kvällens backgammon race.

Châteauneuf-du-Pape Vieilles Vignes 2000, Domaine de la Janasse

Hmm, det här vinet kräver några noteringar...
Helt klart har det nått en viss mognad. Färgen är åt det rödbruna hållet och doften understryker detta faktum med toner av läder, torkade fikon, mogna plommon och lätt bokna röda äpplen. Det är den ena sidan av en helt fantastisk helhet. Här finns nämligen också en skinande underbar frukt, bruna nickeltabletter, örtighet, magiska kryddor, en finstämd violton och skir parfym. Allt styrs upp av fin syra och struktur och mynnar ut i ett helt fantastiskt slankt vin som utstrålar finess och balans. Eftersmaken är angenäm och lika lång som den första arbetsdagen efter semestern..Med tanke på den fina strukturen så håller nog vinet ett antal år till, men jag har svårt att se att det skulle kunna ge så mycket mer än vad det gör nu. Vi utnämner detta till årets bästa röda, och ett av de bästa vi druckit någonsin. Amen.

Helt plötsligt så känns det ganska OK att vara tillbaka i vardagen igen!