måndag 5 december 2011

Châteaneuf-du-Pape Signature 2009, Domaine La Barroche


Inspirerad av Finare Vinare, och kanske samtidigt som Rhônarna, så öppnade vi den första Signature 09:an från Domaine La Barroche.  Vi ville gärna ha en tidig provning och se hur det stod till med formen, och dessutom trodde vi oss ha en utmärkt sparringpartner till MM's Cordon Bleu med potatisstomp.
Jag hade tidigare provat vinet som nytappat fatprov på Bristlys sortimentsprovning på Hotellet och tyckte då att det var helt fantastiskt. Det tycker vi idag också!
Doften är öppen och håller inte igen det minsta. Här får vi en komplex örtig doft med laktrits, uns av tobak, fikon och några fina Sun-Maid russin. Efter en stund så adderar vi försynt viol och tall/granbarr till intrycken. Smaken bjuder på samma fina uppvisning och fyller ut med en frisk blandad bärkompott av både blå och röda bär. Intrycket är slankt men stramt- just like we want them..
Fantastiskt gott och nivån i flaskan sjunker oroväckande snabbt, det bildas nästan en virvel som när man tappar ur badkaret, ni vet. Skulle vara kul att följa upp hur vinet var dag 2, men det är så dags att vissla när läppen är av som en gammal kompis brukade säga. Nä, här gick flaskan åt under middagen och det passade som handsken till schnitzlarna. I bland gäller fortfarande att 1+1=3. Vi sällar oss till de som undrar hur vi skall kunna låta bli att tulla av resterande flaskor för att dessa skall få uppnå någon slags ålder. Vi får väl se..

tisdag 29 november 2011

Piemonte ToR

Lidingöbanan skakar fram och stannar just i kväll till vid hållplats Piemonte. Det är Fredrik, dynamon bakom bloggen WCTC som bjuder in till Högberga gård för en Piemontisk helkväll och ett möte med Fratelli Revello, Baroloproducent med säte i La Morra.
Efter en kort promenad genom ett blåsigt och lite kylslaget villakvarter så tornar Högberga gård upp sig, som placerad på La Morras höga kullar. Väl genom dörren så blir vi mottagna med värme och ett glas rosé av kvällens värd. Rosén Venus de Pinchinat 2009 är nog det enda inslaget som hamnar utanför kvällens tema, men satt riktigt fint som en aperitif inför kommande utsvävningar.



Upplägget är tilltalande med mat och vin i kombination som presenteras vartefter under kvällen. Vi bjuds till vackert dukade bord och det hela känns avspänt och gemytligt. Carlo Revello ger korta presentationer som tolkas av svenska frun Paola. Fungerar bra, och mer information och bilder ges via projektor och storbild på väggen. Vi gör inga djupdykningar i detaljer och tekniker utan fokus ligger på att njuta av det som serveras.
Förutom sina olika Baroloviner så producerar Fratelli Revello både Dolcetto och Barbera, och det är där vi börjar dagens provning ihop med en fantastiskt god ostbricka, ja inte själva brickan kanske men både den Rabiola Tre Latti och Testun al Barolo som serverades tillsammans med en marmelad som hette Cugna var supergoda. Rabiolan blev en favorit, vi ses igen!

Dolcetto d'Alba 2009 Ett trevligt vin, för mig lite otypiskt, med en relativt fyllig smak och lite lägre syror än gängse dito. Något stram med fin frukt. Körsbär, så klart, och lite bittermandel som tar fram minnen av det gamla hederliga björnklistret (grön burk med vitt lock ni vet, och liten röd spade ...). I eftersmaken lakrits och kungen av Danmark karameller. Perfekt till Tisdagspastan.

Barbera d'Alba 2010   Tilltalande doft ur glaset. Fina mörka bär, något medicinalt i flyktiga övertoner, the och tomatpure noterades. Ja, ja, med det var bra. Frukten drog lite åt det söta hållet, men helheten lutar åt det slanka och stram med fin syra som ryggrad. En riktigt god Barbera.



I väntan på huvudrätten serverades Revellos Barolo Normale 2007, och sedan Barolo Vigna Gattera som fick ackompanjera den nebbiolo bräserade oxkinden, mandelpotatispurén och goda tillbehör.  En riktig höjdare som häger kvar i gom och minne så här några dagar efteråt. Som avslutning tar vi oss an Vigna Conca 2006, sämre kan man ha det.

Barolo Normale 2007 Med grusiga tanniner, alkoholstick och en viss hetta så var detta kvällens svagaste kort. Trots bara 20% ny ek tyckte jag faten slog igenom och det hela var allmänt bångstyrigt och spretigt. Vinet känns tok-ungt och frågan är om det det hittar rätt med tiden. Till maten gjorde det dock ett bra jobb och visar att det fungerar i sitt sammanhang och många tyckte det var mer än bara OK.

Barolo Vigna Gattera 2006. Oj vilken skillnad. Här lägger vi på några tior och får ett vin som spelar i en helt annan division, och från en helt annan årgång - noterar den skarpögde. Klassiska attribut radas upp i mina notes: viol, rosor, tjära. Fin struktur med stunsiga men snälla tanniner och bra syra. 14,5% alkohol trollas bort och integreras helt i den härliga frukten. Det här faller Herren på läppen. Riktigt gott! För Gattera så har man valt att lagra i enbart slovenska bottis "för att vinet kräver det". Sympatiskt och visar på känsla för hantverket så modernister man säger sig vara. Det ena förtar ju inte det andra så att säga.

Barolo Vigna Conca 2006 Här mullrar det i glaset på ett helt annat sätt. Mörkare och dovare dofter  strömmar ur glaset. Där Gattera var slank och stram så uppvisar Conca en mer mullig komplexitet med animaliska inslag. Här fins också rosor och tjära, men allt i en kraftigare kropp och större kostym, om ni hänger med i liknelsen.  Conca känns yngre och mer oförlöst än Gattera, men här finns också en lovande framtid och vinet andas klass och kvalité.


Tack Fredrik för ett strålande initiativ och en trevlig kväll. Det är inte utan att man längtade tillbaka till Piemonte så snart man satt på Lidingöbanan igen på väg tillbaka till den svenska vintern. Trevligt också att träffa på bloggkollegor som man bara träffat i den binära cyber-världen förrut. Fantastiska inlägg har de också redan hunnit med, läs gärna dem här, här och här. På återseende!

söndag 6 november 2011

Crozes-Hermitage 2006, Domaine des Lises

Jag gillar hösten. Mörkret faller tidigt och i kaminen sprakar en brasa. På spisen puttar långkok. Rotfrukter kokas, grillas och rejäla köttbitar intas med garanterat onyttiga såser. Härligt! Allt detta väcker ett behov av en riktig Syrah-attack, och tankarna dras till norra Rhonedalen där vårt vinintresse en gång tog sin början. (MM hatar hösten men vi delar inställning till Syrah under denna årstid)
Ned i skafferiet och se vad vi kan finna. Jag sniffar runt bland flaskorna. Det vankas tyvärr inte några större överraskningar, vi vet ganska väl vad som finns där nere och på grund av en kommande flytt så fyller vi bara på om det skulle dyka upp något riktigt speciellt, och det gör det ju, men vi (läs jag) försöker stå emot så det blir till att tulla av befintliga flaskor.


Familjen Graillot verkar ha syrah i blodet, och den yngre generationen i form av Maxime vet vad som krävs efter en dags lövräffsande. Trots att vinet uppvisar alla för syrah typiska karaktärsdrag så finns här också en väldigt typisk husstil. MM plockar vinet direkt blint och pekar ut den samurajsvärdsvassa syran  som det som avslöjar ursprunget. Jag kan bara hålla med, den är väldigt speciell och fantastiskt charmig. För något år sedan tyckte jag den blev lite påträngande efter ett tag, lite ungdomligt störig och jobbig. Nu med något års tukt och förmaning i skafferiet så är den lite mer sofistikerad och slipad, utan att bli mesig. Perfekt! Doften är direkt och angenäm. Mörka bär, spängsten, viol, vitpeppar och en påtaglig örtighet. Oregano, mynta och lagerblad noteras, men här finns mer att botanisera i. Vinet känns fortfarande ungt och piggt och tunnlar lyser med sin frånvaro. I munnen så styr syran upp och matchar den fina syrah-frukten, mineraler och kryddor. Om jag kommer ihåg rätt så var årgång 2007 en besvikelse, måste kollas igen inom kort, men det här gillar vi och beklagar att det var sista flaskan som gick åt även om jag inte tror det blir så mycket bättre än så här.

söndag 28 augusti 2011

Arianna Occhipinti 2009, SP68


SP68 2009, Occhipinti börjar vi känna igen vid det här laget, det förekommer flitigt i bloggsfären och får genomgående stående ovationer. Med all rätta!
Vi sällar oss till den smått lyriska hyllningskören. Det här är rakt upp på vår gata och triggar de rätta punkterna i vårt lustcentrum. Vi drack en flaska över tre dagar och blev lika förtjusta var gång vi smakade. Allra bäst tycker vi det var väl kylt direkt efter att korken ploppat ur flaskan, men det höll stilen hela vägen om än med en liten oxiderad ton under dag 3. Men, detta är inget vin att ligga på i all oändlighet utan gör sig nog bäst i sin ungdom, och vi ser fram mot kommande årgångar.
Den som gillar viner med tyngd och kraft i sina viner skall nog hoppa över SP68. Här bjuds det mer på smidighet, finess och finlir. Tankarna drar åt lätta fina Nebbiolo eller Pinot Noir viner.
Nationaliteten är det dock ingen tvekan om. Ur glasen en fin duett med "Italienska"körsbär och lakrits som backas upp av viol, järn, svala örter och skira blomster. Läskande är uttrycket vi fastnar för och fin syra och struktur gör allt för att bidra till den upplevelsen. Det här vinet återkommer vi definitivt till. Fina Vinare har en fin beskrivning och bakgrund här, och här och här är några till som smakat.

Gheta olio 2010 Occhipinti. Cibi e Vini i Köpenhamn där vinet är inhandlat säljer också olivolja från Ariana Occhipinti. Hon gör två stycken olika som kommer från olika lägen på Sicilien. Fabio på Cibi e Vini korkade upp och jag fick smaka båda två.  Fantastiska smakupplevelser måste jag säga, utan att vara någon expert på området. Den som föll mig mest i smaken var den pigga, gräsiga och fruktiga Gheta som med en frisk citruston passar fantastiskt bra till sallader eller bara för omedelbar njutning till bröd med lite salt. Gheta odlas i olivlundar i anslutning till vingården, medan den kanske mer nyanserade och sofistikerade Pantarei kommer från ett område längre inåt landet, ungefär mitt på ön enl. Fabio.
Vi njuter nu av Gheta till allt som tänkas kan, och lite till.  Kan starkt rekommenderas, vore dock kul att höra vad någon med lite bättre koll på olivoljor tycker. Vid nästa tur fyller vi på och tar då också med en Pantarei för lite ombyte.

måndag 22 augusti 2011

Latmansblogg - en snabbspolning

Så mycket goda viner, och så lite skrivande här på bloggen. Men ibland är det av ren lathet som de mest kreativa idéerna föds, så här kommer en ny bloggform - snabbspolning av senaste veckans drycker. Nåja, så rysligt kreativt kanske det inte är, och inte originellt heller för den delen. Hur som helst, jag lutar mig tillbaka i soffhörnan och snabbspolar:


Paul Bara Special Club 2002 agerade aperitif och fick även följa med som sällskap till en klassisk kantarell-toast. Fantastisk god och en fullmatad komplex men ännu ung champagne. Vi noterade fin brödighet, gula äpplen och citrus. Önskar att vi haft fler utav denna, men nu är de slut. Skit också.


Colombis 2009, Domain Isabel Ferrando. Ah! Första flaskan ut av Colombis, tidigare bara provad på Bristlys sortimentsprovning. Fin frukt strömmar ur glaset, jordgubb och hallon samspelar fint med örter och viss kryddighet. Här finner vi också ett uns av smörkola och en flyktig floral doft ger en lätthet som är oemotståndlig. I munnen finner vi en rejäl struktur som dock aldrig blir tung och klumpig, vin det behåller sin slanka och strama stil. 100% grenache.  Dag två skiner vinet i kapp med sensommarsolen. Förföriskt!


Barbaresco Pajé 2003, Roagna behöver väl ingen närmare presentation. Vi kan bara konstatera att det fortsätter att skänka stor njutning och kommer så göra i ett antal år till. En given favorit! Det ända som stör är att antalet flaskor i skafferiet har krympt drastiskt och är på upphällningen.


Vale da Raposa Reserva 2009, Alves de Sousa. Portugal är outforskat område för oss. Om man inte räknar en och annan Villa Santa i vinintressets begynnelse förstås. Jag har slarvat bort anteckningarna för detta vin, men det är och var ett charmigt och rättframt vin som vi tyckte om, och det förtjänar en mer seriös notering än denna. Vi återkommer i frågan.


Le Cupole 2008, Tenuta di Trinoro. Ett vin från den trevliga kvällen då Smakabra Micke och Herr S var på besök. Ett Maremma vin med en blandning av Cabernet Franc, Merlot, Cabernet Sauvignon och Petit Verdot som lurar iväg oss rejält i blindprovningen. Tydliga Italien signaler i form av körbär och lite kärnbitterhet, men sen var vi rökta. Kraftig doft med lite fotsvett, grusväg och körsbär, men också lite av en sursyrlig ton jag med facit kopplar till cabernet franc, och så parfym av något från växtriket. Pelargon var det någon som naglade fast. Jag är lite tveksam till denna och går inte direkt igång på stilen.


Chateau Beauséjour 1989. En enstaka flaska spontan-shoppad på regeringsgatan i akt och mening att råda bot på bristen av konsumerad någorlunda mogen Bordeaux av någorlunda klass. Ett ganska pampigt vin med rejält tryck i frukten och bra struktur. Det satt som en smäck till det grillade vildsvinet, men jag kan ändå inte låta bli att sitta och jämföra med andra viner som ger mig mer upplevelse och personlighet för halva pengen. Jag citerar Doktor Dängrot: "jag är skeptisk" och börjar inse att vi kanske helt enkelt inte är av det rätta Bordeaux virket, men så har man ju den där fantastiska Haut-Bailly-89 i minnet så kanske ändå...


Les Terrasses 2008, Alvaro Palacios. Ytterligare ett vin från kvällen med Smakabra och Herr S. Här var ett vin med bra struktur, stiligt, med lite mörkare frukt och toner av läder, järn, grön paprika och någon flyktig överton av skokräm och örter. Väl sammansatt vin i internationell stil som passade väldigt bra till Mickes goda charkuterier. Dag två så visade vinet att det hade en växel till.


Carricante 2006, Calabretta. Fortfarande gott. Påminnelse om att fylla på i skafferiet.



Les Clos 2008, Domaine Pinson. Underbar doft av färska aprikoser, bastusten, gula plommon och vita blomster. Ett riktigt sniffarvin. Väl balanserad smak med frisk citrus och massor med mineral. Här kan anas en begynnande mognad, men jag gillar vinet som det är här och nu. Mums.


Morgon "Nature" 2010, Daomain Lapierre. Vårt absoluta favoritvin just nu, alla kategorier. Ett tips från Finare Vinare ledde mig till årgång 2008 av detta vin som vi blev stormförtjusta i.  Den hypade årgången  2009 missade vi helt, men när vi för några veckor sedan besökte Vinrosen så åkte en låda av den nya 2010 med hem. Anne på Vinrosen utnämnde 2010 till Lapierres bästa årgång någonsin. Jag kan inte syna detta påstående, men bra är det! Det här vinet är bara så enkelt rättframt och rakt upp och ned så det är svårt att sätta ord på. Klyschor som svalt, slankt, frisk och fräscht är som gjorda för detta vin. Pigg frukt med jordgubb och hallon stramas upp med järn och mineral. Det här måste läska den mest kräsna och skrovligatse strupe. En sportdryck för vinälskare!!


Nu har vi snabbspolat fram till helgen som var, få se nu om bloggen kan hålla jämna steg med konsumtionen. Fan tro't..

måndag 15 augusti 2011

Côte de Brouilly 2009, Christophe Pacalet


Puss och hej! Jag släpper av resten av familjen centralt i Köpenhamn och styr ut mot de västra förorterna. Vi har en familjedag i Köpenhamn vilket i vårt fall innebär att jag flänger runt till olika vinhandlare medan övriga familjen ängar sig åt seriöst turistande av annan sort på och runt ströget vartefter vi sedan sammanstrålar för smörrebröd och en hof.
Just denna dagen så blev det endast två stop på vinrundan: Vinrosen och Cibi e Vini. Båda nya för mig men varmt rekommenderade och förtjänstfullt beskrivna av mer beresta bloggkollegor. Vad skulle man göra utan dem, säkert törsta ihjäl eller hänfalla åt senast hypade och mest prisvärda BiB..
Nåväl, på plats i Köpenhamn och efter avklarade inköp så kan jag åter igen konstatera att det är så oändligt mycket roligare att handla vin hos kunniga och trevliga eldsjälar till vinhandlare än hos det statliga Svenska monopolet. Skitkul helt enkelt.
Jag läste i någon kommentarstråd hos FV att man runt om i Svea rike är lite putt för att inte Vinik får ut sina viner utanför tullarna och de blir svåråtkomliga. Det har jag full förståelse för, men jag å min sida skulle vilja flytta Köpenhamn närmare Stockholm för att få tillgång till dess utbud och möjligheter. Kan man inte bara hala in den Danska huvudstaden, förlänga bron, och lägga ett nytt brofäste någonstans vid Hornstull??

Vin då? Jo då, det blev några flaskor med hem, om än inte i några större mängder. Mest i form av smakprov och sådant som rekommenderats av pålitliga smaklökar här i den binära bloggsfären. Dagens Cote de Brouilly 2009 från Christophe Pacalet fick följa med hem efter rekommendation av Anne hos Vinrosen. Jag hade redan bestämt mig för en låda Morgon Nature 2010 från Domain Lapierre när Christophe Pacalet kom på tal. Tydligen är de släkt och har förutom detta gemensamt att de gör fantastiska viner, bland de bästa i Beaujolais. Så jag följde rekommendationen och två flaskor för prov åkte med hem. Det är jag glad för idag.
Färgen är lite uppkäftigt och ungdomligt blåröd. Nosen ger först en lite plastig och kemisk biton som inte verkade alltför kul, men den vädrade snabbt bort och sedan dominerade en frisk och ren bärighet som med lite tid visade upp en överraskande komplexitet. När vi sniffar djupt i glaset noterar vi en bärkompott på både röda och blå bär. Järn, mineral, viol och något skirt blommigt kommer till, och när vi smakar så får vi ett sting av fina kryddor och en eftersmak med lite bittra körsbärskärnor. Men egentligen så kan vi här strunta i noteringarna, för här är det främst det friska, fräscha och slanka som är det bestående intrycket. Riktigt gott vin som vi gärna köper mer av. Otroligt mycket vinglädje för pengarna. 115 Dkk

(Vinet klarade utan problem av två dygn i kylen. En trevlig ton av apelsin tillkom med lite tid)

onsdag 3 augusti 2011

Faugères 2006, Domaine Leon Barral


I behov av en blodtransfusion? Då kan vi rekommendera Faugéres 2006 från Domain Leon Barral. Här får du ett livselixir som garanterat piggar upp den slöaste överhettade sommarhjärna och dessutom passar utmärkt till det mesta av fast föda. Ett slankt och njutbart vin som lockar med toner av rostigt järn, äppelmust och knallpulver. Det här gillar vi! Jag får associationer till barndomens handpumpade kalla friska brunnsvatten vid stugan i Småland, där rostflagor efter ett tag samlades på hinkens botten.
Sätter man vinet under luppen så hittas här förvisso både blåbär, björnbär och kryddor som lagerblad och kryddpeppar, men just nu njuter vi det bara rakt upp och ned under tiden MM obstinat vägrar förlora en enda omgång i kvällens backgammon race.

måndag 1 augusti 2011

Châteauneuf-du-Pape Vieilles Vignes 2000, Domaine de la Janasse


Hmm, det här vinet kräver några noteringar...
Helt klart har det nått en viss mognad. Färgen är åt det rödbruna hållet och doften understryker detta faktum med toner av läder, torkade fikon, mogna plommon och lätt bokna röda äpplen. Det är den ena sidan av en helt fantastisk helhet. Här finns nämligen också en skinande underbar frukt, bruna nickeltabletter, örtighet, magiska kryddor, en finstämd violton och skir parfym. Allt styrs upp av fin syra och struktur och mynnar ut i ett helt fantastiskt slankt vin som utstrålar finess och balans. Eftersmaken är angenäm och lika lång som den första arbetsdagen efter semestern..Med tanke på den fina strukturen så håller nog vinet ett antal år till, men jag har svårt att se att det skulle kunna ge så mycket mer än vad det gör nu. Vi utnämner detta till årets bästa röda, och ett av de bästa vi druckit någonsin. Amen.

Helt plötsligt så känns det ganska OK att vara tillbaka i vardagen igen!

söndag 10 juli 2011

Semesterhäng


Fredagskvällen bjöd på skön sommarvärme och lite häng på balkongen. Delar av VPK här på middag. Med full fokus på umgänge så struntade vi konsekvent i att ta några noteringar, men här kommer en liten dump av intryck som fastnat.

Först måste jag igen slå ett slag för butiken Devilda i Järna. Mycket godis finns det där, och så är grabbarna som har stället till råga på allt riktigt trevliga. En lyckad kombination! Nu har de förvisso stängt för semester, men jag var där i Torsdags och bunkrade upp lite för kommande veckor. På grillen i Fredags hamnade färsk hjortkorv, en korv som blandas och smaksätts med vildsvinsfett och ramslök. Underbart gott med en fräsch potatissallad - och en god Chianti..

En välkyld Veuve Clicquot 2002 Brut Rosé blev en perfekt läskande aperitif i värmen. Vackert persikofärgad med fin doft av citrus, smultron och mineral. I munnen galant syra och frisk blodapelsin och grapefrukt. Fantastisk god. Till en enkel förrätt med melon, lufttorkad skinka, parmesan och div. tillbehör så kunde jag inte låta bli att öppna en nyss hemkommen Pinot Grigio 2004 från Bressan, ännu ett tips från Ingvar på Billigt Vin. En helt klart udda uppenbarelse med en färg som en vällagrad maltwhisky..hmm, det finns ju olika färger där också, men tänk konjak då...Doften är "rejäl" med bokna äpplen, mineraler, russin och en hint av honung. Bra matvänlig struktur, och vinet sitter perfekt till den lufttorkade skinkan och parmesanen. Vi diskuterade  likheter med en lagrad Chenin Blanc. Kul med ett rejält vitt matvin, detta kommer vi tillbaka till i en snar framtid. Till de grillade viltkorvarna så blev det två säkra kort i forma av Monsanto och I Sodi 2007 Riserva.  Två olika stilar där I Sodi står för det lite modernare och Monsanto för det mer traditionella. Båda sedvanligt goda och ni hittar tidigare notes via sökfunktionen. Till efterrätten med jordgubbar och glass en favorit i form av en pärlande söt Nivole.

Senare på kvällen: skulle det inte vara gott med ett glas vin? Ner i skafferiet och som alltid när jag inte vet vad man skall välja så där direkt, så blir det en Fine Amor från Lacroix-Vanel. Denna gång en 2008, och det visade sig inte vara fel nu heller. Ett "öde ö" vin, om man nu bara fick välja ett.

lördag 9 juli 2011

I Grop 2007, Vigne Marina Coppi


Just ja, vi hade visst några viner från Marina Coppi kvar att prova. Det var i vintras som vi beställde en låda från Merolli och har sedan dess provat två olika Barberor, båda väldigt goda och i en stil som vi lätt tar till oss. Sök på Coppi i sökrutan om ni vill läsa mer om dessa.
Till en hämtpizza så blir det nu dags att prova den sista Barberan i lådan - vingårdsvinet I Grop 2007. Fin doft av mörka bär i nosen. Blåbär, svarta vinbär, och moreller. Här finns också järn, ett knippe örter, mineral, viol och en liten dos målarfärg. Härligt!
Viner har en struktur som matchar maten fint, men här är det framträdande draget främst mjukhet och balans. Det här är gott, riktigt gott, och det enda som strör mig (men inte MM) lite en viss vaniljsötma i avslutet. Vi är helt klart förtjusta i dessa Barberor från Coppi och kommer nog fylla på vid tillfälle.

fredag 8 juli 2011

Schioppettino 2005, Bressan


Bressan Schioppettino 2004 - ett av årets roligare upptäckter. Tidigare bloggat här. Nu var det dags att fylla på i skafferiet med ytterligare ett tre-pack. Enl. uppgift hos Systmbolaget och hos Vinomatik som importerar så är det fortfarande 2004 som gäller.  Lite förvånad  hämtar jag ut tre flaskor av årgång 2005. Hur resonerar man - same, same? Vi tar hem och provar. Ingvar hos Billigt Vin hade följande info:

"Mysteriet med Bressans Schioppettino 05 är betydligt intressantare. Ruso gjorde mig uppmärksam på årgångsbytet och han provade med gott resultat. När jag besökte Bressans för ett par år sedan berättade de att 05 var en katastrofårgång för dem. De hade inte producerat en enda flaska. Jag blev därför väldigt förvånad över informationen om att det plötsligt fanns 05:or. Jag mailade Bressans och fick följande svar"
"Concerning the 2005 vintage... the only wine was produced in 2005 was 2000 L of Schioppettino. It was just an experiment as we had to select grape by grape and In that moment Fulvio was not sure if we will be able to release that 20 HL of Schioppettino... but it is great wine in our opinion, so we released the unique wine we have made in 2005 and it is almost gone as we have a big request of Schioppettino we cannot satisfy as when the wine is finished it is finished..." 

Med en stor dos nyfikenhet korkar vi upp. I glaset en ljusröd transparent uppenbarelse. Betydligt ljusare i färgen än 04:an, om vi kommer ihåg rätt. Doften känns bekant, men här spretar det betydligt mer. Vi får en dos lösningsmedel, nysågat eneträ, tallbarr, blåbär, hallon, järn och massor med lakrits. Vi associerar till Kungen av Danmark och lakritshots. Tanninerna känns lite torrare och alkoholen sticker ut för mycket om man jämför med 2004:an, men nu inser vi att vi sitter och letar fel, och det var ju inte riktigt meningen. Vinet är OK, fungerar bra till mat, men uppnår inte den fina harmoni som vi upplevde i 2004:an. Vid nästa tillfälle så kör vi de två årgångarna parallellt för att undvika ev. hjärnspöken. SB nr 71802 738 kr (trepack)

torsdag 7 juli 2011

VPK2881 i bersån

Första semesterveckan och vi har börjat plana ut och gå ned i varv, precis som det skall vara. Sedan kan man ju tycka att man inte alla aktiviteter behöver gå i stå, så därför sparkar jag liv i datorn och smörjer upp tangentbordet med lite 5-56 för att det skall komma igång igen. För att inte förta sig i sommarvärmen så blir det lite kortare notes än vanligt, men några av de viner som slunkit ned den senaste tiden insisterar på att dokumenteras innan de förslappade hjärncellerna helt tappat greppet.
I helgen som gick var det samling med VPK2881. Temat gick i vitt och vi bjöds på fantastisk mat, goda viner och lite dikeskörning i blindprovandets svåra konst. Tack AB och PB för en härlig middag och för att ni lotsade åskmolnen förbi er trädgård så vi fick njuta utomhus hela kvällen.


Riesling Sauvage 2010, Georg Breuer. Ljusgul med lite gröna reflexer. Pigg och frisk med fin mineral, lime och syrliga äpplen. Jag gillar den här, ett riktigt bra bersåvin som var gott att dricka såväl till maten som före och efter. SB nr5899, 109 kr.

Riesling Smaragd Achleiten 2009, Domäne Wachau. Oj, vad är detta? Aromatiska dofter med blommor, honung, mineral och lite lösningsmedel. Jag blir inte klok på denna, och går jorden runt i min jakt på ursprung. Den här tilltalar mig inte alls - till att börja med. Under kvällen så utvecklas vinet mer och mer, blir mer harmoniskt och frukten kliver fram, för att slutligen vara det vin som bjuder på den största upplevelsen. Kul med en sådan förvandling.  SB nr98405 199 kr.

Riesling Alte Reben 2004, Schloss Gobelsburger. Vackert guldfärgad. Vinet öppnar med en ganska tung doft av gummi, bränd bakelit, och petroleum. Denna håller i sig under kvällen och blockerar mina smaklökar för andra intryck.  Visserligen kommer det till lite tropisk frukt och rökig mineral i mina notes, men smaklökarna låter sig inte övertalas denna kväll. Många runt bordet höll denna som sin favorit, så ta mitt omdöme med en nypa salt. SB nr92018 259 kr.

Riesling 2010, Stoneleigh. Blekt gul i glaset. Viss restsötma med päron, persikor och burkananas. Fin syra och struktur. Riktigt bra, fungerar på vilken balkong som helst och lärorikt för mig som trodde på Tyskland som ursprung.. Mycket pang för pengen. SB nr 6498 99 kr.

tisdag 28 juni 2011

Rosé 2010, Château de Pibarnon


Med hem från senaste besöket i Frankrike var ett par flaskor rosé från Provance, närmare bestämt från Bandol och Château de Pibarnon. Den underbara kvällen pockade på en sval rosé, men maten krävde samtidigt lite stramare dryck. Som gjort för att testa denna, enligt ryktet, lite matigare och tuffare sydfransos.
I glaset en vacker något mörkare rosa färg, med dragning åt orange. Doften visar på djup och komplexitet och vi noterar nya intryck vartefter kvällen och flaskan lider mot sitt slut. Det första intrycket är apelsin, eller kanske mer korrekt - mandarin eller satsumas. Här finns också en ton av färskt gräs, kryddor och dofter som lutar år sauvignon blanc med nässlor, vinbärsblad, fläder och krusbär. Mycket charmerande och vi njuter för fullt. Med lite tid kommer en något lite mörkare animalisk ton, vi pratar i termer av paté och leverpastej. Hmm.. låter kanske negativt men gav djup och balans, tro det eller ej, skall fundera på bättre liknelser... I munnen fin syra och frukt, fint bett med riktigt trevlig längd och smak. Här får vi en tydlig pepprig och kryddig ton som hänger med hel vägen ut i eftersmaken.
Vinet är en en blandning av 50% Mourvedre och 50% cincault. Vi konstaterar att det passade väldigt bra till kvällens fyllda rullader i gräddsås med bulgur och sallad, men det fungerade också riktigt bra på egen hand när vi njöt ett glas efter middagen. Gott! Ca 24€ i butik.

tisdag 21 juni 2011

Carricante 2006, Calabretta


Till gårdagens pasta con sarde blev vinvalet lätt. Vi öppnar en flaska Carricante från Calabretta och tidsmaskinen tar oss snabbt tillbaka till Mama Rosa, en av restaurangerna i turistmetropolen Taormina på Sicilien.
Calabrettas carricante är ett uttalat matvin, och tillsammans med Siciliens paradrätt nummer ett visar det sin sanna styrka. Vi tävlar i att ösa superlativ över maten, vinet och det fantastiska kombinationen. Magnifikt!
Vinet är vackert guldgult, som renaste bärnsten. Doften är "rejäl", kraftig för att komma från ett vitt vin, lite oxiderade toner, mineral (flashback av mörka lavajordar), lite bokna äpplen, malt och fyllig frukt . Listan kan göras längre. I munnen ett fylligt vin, bra syra, honung, mineraler och äpplen kommer igen. Lite som en fullmogen champagne minus bubblor, avslagen om man så vill, men i positiv bemärkelse för att försöka sätta ord på upplevelsen. Utdragen eftersmak där druvjuice och en viss beska hänger kvar en bra stund. Till sältan av sardinerna, aromerna från torkad och färsk fänkål samt sötman från russinen är detta perfekt och jag utser denna måltid till en av årets kulinariska höjdare. Och detta med utpräglad fattigmanskost från Sicilien med ett vin som kostar 105 Dkr/Sek hos Herr Merolli i Holte.

söndag 19 juni 2011

Morgon Vieilles Vignes 2009, Raymond Bouland


Med hem från ett snabbt besök i Köpenhamn och hos Otto Suenson så har jag två flaskor 2009 Morgon VV från Raymond Bouland. Vinerna får följa med hem på rekommendation av trevlig personal. Detta trots min ansats att inte köpa "oprovade" viner, mer än jag fått det rekommenderat av någon vars smaklökar jag litar på. Men, i detta fallet så tog nyfikenheten överhand, och med tanke på det goda året och all rapportering om stordåd i cru Beaujolais byarna så blev det som det blev. Och tur var det, för detta visade sig vara ett alldeles förträffligt vin.

Vackert klart och ljust rött och med en lockande doft av bär och fin frukt verkar detta lovande redan när vi drar korken ur flaskan.  Intrycket består och efter en stund i glaset så är det röda bär i fokus, jordgubbar och hallon i en fin koncentration, och som också har sällskap med lakrits, örter och ett uns av en lite djupare ton av jord och mineral som adderar komplexitet. Här finns finns en riktigt bra struktur och bra grepp, men vinet framstår framför allt som lätt, slankt, salivframkallande och med fin frukt. Underbart gott.

När jag inför denna posten googlar runt för lite bakgrundsinfo så ser jag, och varför skulle jag vara förvånad :-), att Finare Vinare tidigare gjort samma resa. Om denna kan du läsa här.
Nu med facit i handen skulle jag gärna ha mer av detta vin i skafferiet, men enligt Suensons så var det de två sista flaskorna jag fick med mig av en redan från start liten allokering. Det blir till att hålla utkik efter nya årgångar, och ha koll  på själva årgången i sig förstås. Beaujolais fortsätter överraska och imponera!

lördag 18 juni 2011

La Chablisienne hos Munskänkarna i Södertälje

La Chablisienne med sin ambasadör Hervé Tucki har varit på turne i Svea rike och då också gjort ett besök hos oss i Södertälje. Det är vi glada för!
Smakabra Micke har redan förtjänstfullt rapporterat, så har ni läst den posten så kan ni hoppa över nedanstående så fortsätter jag och plita ned lite intryck för mitt eget kom ihåg. Även Finare Vinare har, såklart, en mycket läsvärd post från Herr Tucki's besök, men i ett helt annat sammanhang och med lite andra viner och en hel del bakgrundsinformation.  




Först måste jag göra en liten reflektion avseende vår nystartade sektion i Munskänkarna och den verksamhet vi bedrivit under våren. Vi blir bättre och bättre på att arrangera våra provningar. Vi lär oss vartefter och Smakabra Micke satte med denna provning en ny nivå för hur det skall se ut.  Allt flöt på, lagom ambitiöst och trevlig stämning. Bra fixat Micke, vår bästa provning hittills tycker jag!


Starkt bidragande till den trevliga kvällen var förstås huvudpersonen själv. Den charmiga, engagerade och kunniga Hervé Tucki. Han pratade oss igenom två flighter om totalt åtta viner och visade sig vara en osinlig källa till information om Chablis i allmänhet och La Chablisienne i synnerhet. Kul att lyssna på, med öronen inställda på inspector Clossou engelska för att riktigt hänga med.


2009 Petit Chablis pas si petit är först ut. Ett enkelt men riktigt trevligt vin med frisk citrus, viss kryddighet, mineral och hyfsad frukt. Stramt och fräscht. Enligt Tucki så gynnas vinet starkt av årgången och är inte urtypiskt för appelationen.
2007 Chablis Cuvée LC La Sereine kommer med fin syra och frukt. Kryddighet och havssälta. Vit sparris och smör, tyvärr lite åt popcornshållet som jag inte riktig gillar. Fin struktur och längd.
2006 Chablis Les Vénérables Vielles Vignes kommer från 50-åriga stockar. Här är ett lite fylligare, rundare, vin med något lägre syra. Mineral, sälta, gråpäron och lite smöriga popcorn igen. OM man jämför med 1er cru och grand cru tycker jag faten blir lite för markerade Chablis vinerna, om än inte direkt störade


Vi ger oss in i nästa fligh som innehåller 1er cru och grand cru vinerna och startar med 2008 Chablis 1er cru La Singuliére: En något återhållen doft av mineral, citrus och något "ostigt". Slank med fin balans. Härlig smak med tydliga mineraler och fin frukt.
2008 Chablis 1er Cru Montée de Tonnerre. Ung, lite återhållen men med djup och finess. Här finns en hel skaldjursplatå, bastustenar, lien rökighet och en rundare men fortfarande stram kropp. Lite stål i nosen och något som jag noterar som "is". Drickbar redn nu men kommer och växa rejält med lite tid.
2002 Chablis 1er Cru Montée de Tonnerre är rejält mogen, lite trött, ostig, oxiderad med drag av fishsouce, soja, grönskasbuljon, och så klart mineraler och havssälta. Inget fel på den, men heller inte lockande.
2004 Chablis 1er Cru Vaulorent är en trevligt bekantskap. En slimmad, slank och harmonisk uppenbarelse med fin syra och mineraler. Flinta, citrus och nässlor. Potential. God, min favorit efter grand cru Grenouille.  Slutligen kommer flaggskeppet 2007 Chablis Grand Cru Grenouille, en grand cru där La Chablisienne äger hela 7,2 ha.  Ett stiligt, fortfarande ungt, vin med finfina mineraler, ostron och ännu återhållen frukt.  Stram och slank och helt i balans. God nu, men kom igen om 5 år!


Genomgående fina viner utan några egentliga missar.  2004 Vaulorent kommer stå på inköpslistan, och så klart grnd cru grenouille. Även 2008 La Singuliére och Tonnere vore trevligt att stoppa undan några av för att njuta av om några år. Balkongvin - kolla in Petit Chablis. Samtliga finns, eller kommer att finnas tillgängliga via SB.

Hervé Tucki 

måndag 6 juni 2011

Sandra Tavares besöker Munskänkarna i Södertälje

Coolt!. Tack vare Smakabra Micke och Svempa så har den stora vinmetropolen Södertälje fått förnämligt besök. Sandra Tavares gör ett besök hos Munskänkarna i Södertälje och berättar om Portugal som vinland och de olika viner hon är involverad i. Hon jobbar idag som vinmakare hos sina föräldrar på Quinta de Chocapalha, men driver också sin egen vingård, Wine & Soul i Duoro, tillsammans med sin make Jorge Borges. De har idag hela 20 ha odlingar i Duoro, men började egentligen från scratch som negocianter för ca 10 år sedan. De har sedan via arv på Jorges sida fått 12 ha och sedan köpt upp ytterligare 8 ha vartefter,  alla med bra lägen i dalen.
Hos Sandras föräldrar på Quinta de Chocapalha i Estremandura utanför Lissabon så förfogar man över hela 50 ha, varav man idag vinifierar ungefär hälften, och säljer sedan hälften av druvorna till andra producenter. Dock bygger man nu nytt vineri och planen är att nästa år kunna ta hand om hela skörden själva.


Lika bra att erkänna på en gång. Jag har inte det minsta koll på portugisiska viner. Port lite grann kanske, men det är allt. Så det är med största intresse som jag lyssnar på Sandras föredrag och beskrivningar av viner och tillverkning. Bara att hålla koll på alla för mig nya druvor med knepiga namn är en utmaning :-) Att Sandra är ytterst seriös och kunnig råder det ingen tvekan om, och ambitionen för egna verksmheten hos Wine & Soul är högsta tänkbara. Något som också bekräftas genom många goda recensioner och betyg i provningar och media. Man jobbar stenhårt i vingårdarna och även i vinkällaren med t.ex. hård gallring vid bandet. Man räknar med att man sorterar bort ca 20% av skörden här. Mycket beroende på att många vingårdar har extremt många druvsorter som växer tillsammans. Speciellt i äldre vingårdar, vi pratar här 80 år eller äldre, så kan det finnas upp till trettio olika druvor. På frågan varför så säger Sandra att det troligen var för att sprida riskerna som man förr planterade olika sorter för att inte en hel skörd skulle slås ut om någon specifik sort drabbades av sjukdom eller missväxt av annat själ. Nåväl, om ni vill lära mer om Portugal och dess viner så pekar jag med hela handen åt detta hållet --> http://winevirtuosity.com/ en veritabel guldgruva i ämnet.  Till vinerna:


Vi börjar med de vita, och först ut är Quinta de Chocapalha Branco 2008,  ett enkelt friskt och läskande ståltankslagrat vin baserat på arinto, viosinho och vital. Vinet ligger i ca 7 månader på jästfällningen. Aromatiskt med citrus och gröna äpplen. Gott utan krusiduller.
Chocapalha Reserva Branco 2008 är nästa vin ut. Ett  fylligare rundare vin med ca 50% Chardonnay och resten arnito samt vital. Mineral, citrus och frisk frukt i nosen. Här har man delvist använt sig av franska fat som sätter sin prägel med lite smöriga toner och en smak av cocos. Ingen riktig favorit hos mig, men MM med flera gillade stilen.
Sist ut av de vita en riktigt positiv överraskning. Guru 2009 från Wine & Soul kommer från 50-åriga stockar av viosinho, rabigato, codega och gouveio. Det jäser på ståltank och får sedan ligga på franska små fat i ca 7 månader under återkommande battonage. Ingen malolaktisk jäsning. I nosen pigg frukt, citrus i en mängd olika varianter där grape är mest framträdande, mineral och skira blommiga toner. Jasmin säger Sndra när jag frågar, och tillägger att det är något som kommer och går, beroende i vilken fas vinet befinner sig i. Frisk och fin syra, välbalaserat och aromatisk. Gott!!


På röda sidan så startar vi med Quinta de Chocapalha Tinto 2007, instegsvinet i kväll,  men samtidigt det röda vin som jag gillade bäst. Ett riktigt sniffvin med stor fruktig doft med mineral, lakrits och örter. Efter en stund så utmärker sig en doft av mint, toy om man så vill, som också senare återkommer i portvinet.  Sandra säger att mintigheten kommer från växten Esteva (Rock rose) som växer runt vingårdarna, ett kännetecken för många av vinerna som Sandra producerar. I munnen är vinet inte så stort och fylligt som doften utlovar, utan snarare lite tunnare, men faten upplever jag som väl hanterade och den fina frukten kommer till sin rätt. Vinet görs på en drös olika druvor, bl.a. tinta roriz, touriga nacional och syrah. 16 måader på franska fat.
Chocapalha Riserva Tinto 2007 görs av tinta roriz, touriga nacional och syrah. Det får 19 månader på fat. Här får vi ett fylligt koncentrerat vin som går lite över gränsen till vad jag tycker är riktigt kul. Massor med frukt, varma kryddor, vanilj och en viss hetta.  Visköst och fylligt men helheten blir, för mig, lite blåbärssoppa. Inte fel, inte dåligt men inte i min smak.
Pintas Character 2007, en blend på trettiotalet druvor fån 70-åriga stockar. Jag har inte fullödiga anteckningar men det går lite i samma skola som föregående vin, och därmed faller det lite utanför min smak. Jag noterade Röda bär, lakrits och lite torra tanniner. Det gör säkert inte detta vinet rättvisa så jag hoppas får en ny möjlighet att prova famöver. Jäser i öppna kyltempererade Lagares och lagras sedan 18 månader på 50% nya fat och resten på gamla. Sist men inte minst så fick vi prova Pintas Vintage Port 2004, ett fylligt vin packat med koncentrerad frukt och körsbär. Örtig och lite kryddig med tydligt ton av mint och russin. Köp nu och drick närmaste året, eller lagra i 6-7 år. Tydligen stänger den ned rejält under ett par år för att sedan öppna upp igen.


Micke hade fixat god ostbricka och det blev ett trevligt mingel efter Sandras presentation.  Mer information om vinerna och ev. inköp fås via importörens Handpicked´s hemsida.

Etna Rosso 2001, Calabretta


Med tanke på hur imponerad jag blev av vinerna vid mitt besök hos Calabretta tidigare i vår,  så kändes det som ett ganska enkelt beslut att lägga en beställning på tillgängliga viner för att njutas på hemmaplan.
Vi har redan hunnit med att öppna någon flaska och provat till olika maträtter. I går blev blev sällskapet en långkokt vildsvinskarré som sedan skivades upp och snabbt grillades någon minut på varje sida samt MM's goda potatissallad med massor av gräslök och kapris. Fungerade vinet bra till?
- Ja, det gjorde det!
Vi förstår varför Calabretta själv, och många andra, ofta jämför vinerna från Etnas nordsluttningar med Barolo och Barbaresco från Piemonte regionen. Redan den brunröda färgen och den transparenta uppenbarelsen i glaset visar på tydliga likheter. I jämförelsen ligger också förhållningssätt och likheter i den traditionella vinframställningen, och man vill gärna ses som ett kommande område med motsvarande kvalitéer och ambitioner. Inte oss emot.
Doften fortsätter att framkalla liknelser, men här finns också ett särpräglat eget uttryck, så jag släpper parallellen till Piemonte, för nu. En härlig jordnära doft med mineral, läder, tobak varvas i lager på lager med röd frukt, körsbär, HP-souce, örter, lakrits, bränt farinsocker och en strykning målarfärg.  Den komplexa smaken bjuder på nya intryck varje gång vi provat. Råbiff och lite järn sätter sin prägel och viss finns här även en hint av rosor och tjära.
Slank och stram med fin syra och lite finsandiga tanniner ger en behaglig munkänsla och står upp galant upp mot det mesta i matväg. Vinet njuter vi bäst lite svalt  efter någon timme i karaff. Vi tycker att det tappar lite i stil och fräschör till dag två, så unna dig ett extra glas efter maten och njut! Det här är ett riktigt bra vin, något som många blogg-kollegor upptäckt redan långt innan Herren såg ljuset, och jag kan inte annat än tycka detta är ett riktigt klipp. Du kan läsa mer här, här och här. Finns fortfarande hos Merolli för 135 Dkr/Sek.

söndag 5 juni 2011

Les Rogeries 2005, Domaine Richou

Ytterligare ett vin på Loire-temat. Denna gång ett vin som legat i skafferiet ett par år sedan en arbetskollega som flyttade till Sverige för något års utlandstjänstgöring vänligen hade med sig en låda åt oss i sitt flyttlass. Upprinnelsen är en diskussion vi hade där han var rejält bekymrad, som den gode fransman han är, över hur mycket vin han skulle behöva frakta med sig till Sverige för att överleva något år i det svenska monopolets omsorg. Att han skulle förlita sig på att inhandla vad han behövde här på plats föll honom aldrig in, här skulle husbehovet av vin, från sina ordinarie husbehovsleverantörer medtagas i lasset för att inte kulturkrocken och omställningen skulle bli oöverkomlig. Jag blev självklart nyfiken på vilka hans hovleverantörer var, och vilka viner hans skulle inkludera i sitt överlevnadskit. En av producenterna var Domaine Richou, och han lovade att skicka med en extra låda för att stilla min nyfikenhet. På den vägen är det, och vi har sedan 2008 öppnat någon flaska då och då och alltid tyckt det varit ett bra matvin, men det är först nu med senaste flaskan det har gått från att vara OK, till att bli riktigt bra. Att chenin blanc vinerna från Loire generellt är lagringsdugliga, med  en lång och långsam mognadsbana, bekräftas tydligt i detta fallet. 




Les Rogeries 2005 är ett vin med en gyllene ton. Något oklart så liknar det ett friskare urinprov, inga liknelser i övrigt. Doften är frisk med en hel del citrus, mycket i form av  grapefrukt, en rejäl dos sten och mineral, honung och humle. I munnen är det väl balanserat, visköst med fin syra, smaker av honung och arraksrulle - med marsipan, punschtoner och allt. Till detta kommer en lång eftersmak där grapefruktens syrlighet hänger med ända till slutet. Som sagt, riktigt bra. Vi låter nog de sista flaskorna ligga ett par år till för att se hur och om det fortsätter utvecklas. Jag har inte så mycket fakta om vinet, men jag vet att det odlas i granitliknande ryolit, en vulkanisk bergart, som ger dess mineralitet (här är jag ute på djupt vatten, geologi är inte min starka sida). Vinet får vila upp till tre år på begagnade fat och det kostar runt 10€ i butik. 
A good deal!

lördag 4 juni 2011

Loire on my mind.

Vad passar bättre efter en vecka i Loire-land än att njuta två vita viner som fångar in hela den spännvidd som ryms i denna utsträckta vinregion. 
Besöket på plats var "strictly business", så det närmaste jag kom i att utforska vinområdet på plats var ett besök hos Maison du vin de l'Anjou, och via restaurangutbud. Men, vi har ju sedan tidigare favoriter från området så vi väljer att matcha en gammal kändis mot en helt ny bekantskap. Enda gemensamma nämnaren är egentligen att de kommer från just Loire. I övrigt så är det två helt olika viner: en chenin blanc och en souvignon blanc, och från olika år dessutom..
Anledningen till denna lite spretiga uppställning är en diskussion om vad som skulle passa bäst till menyn besående av grillad fänkålsgravad lax, rostad färsk lök, kokt potatis och en syrlig dillsås. Vi radar upp ett antal viner och kör sedan uteslutningsmetoden, kvar blev dessa två, en menetou-salon och en savenniéres:




Menetou-Salon Blanc 2008 från Philippe Gilbert. Ahh, det här är så bra så det är inte sant. Det här gillar vi helt och fullt ut, och vi säger samma sak varje gång vi dricker detta fantastiska vin. En souvignon blanc som låter oss mer ana de druvtypiska inslagen än att gnugga oss i ansiktet med kattpiss och krusbärsmarmelad. Här får vi ett friskt, läskande slankt vin med fin frukt, toner av exotiska frukter, vinbärsblad, nässlor och mineraler. Vi noterar frukter som grape, litchi och mangostan. Underbart att sippa på innan maten, och efter. Men det visade sig att det kom klar tvåa när det gällde att vår utmaning att utse bästa matvin, men det har vi helt klart överseende med. Dag två bjuder vinet lite mer mogen frukt och har en tydlig och mycket tilltalande ton av gula äpplen. Tidigare bloggat här . Vinik säljer för 175 kr.


Savenniéres Roche aux Moines 2009, Domaine aux Maoines. Gyllengult, lite simmigt, visar detta vin upp en helt annan stil. Fylligt i munnen med en påtaglig sötma gör att vi först ställer oss lite tvekande till valet. En fin syra finns här, och vi får massor av honung, tropisk frukt och lite blommiga aromer. Letar vi lite finner vi fina mineraler och liten kryddighet. Alkoholen på 14,5% märker vi inte av alls. Helheten är väl balanserad och det klarar sig utan att stjälpa över i godisträsket. Vinet vinner på oss, och vi tycker bättre och bättre om det här. Lite överraskade så går det här vinet på knockout i matchen om bästa matvin. Till kvällens grillad lax så passar den perfekt. Sötman plockar upp och lyfter fram smakerna i maten på ett suveränt sätt. Gott! 22€ på plats i Angers.



måndag 16 maj 2011

Hitkavalkad

Tre viner från den sista veckan som vi upptäcker har väldigt mycket gemensamt. De är alla tre på sitt eget sätt goda exempel på slanka, strama och förföriskt eleganta viner. Här finner vi också som en gemensam nämnare en lockande frisk och sval överton som ger både komplexitet och en läskande munkänsla. Sist men inte minst så har de alla en extremt hög charmfaktor och en klunk genererar gärna en till. Två av vinerna har vi skrivit om tidigare och det tredje har av någon underlig slump klarat sig undan tills nu. Så, i brist på tid för längre utläggningar, här kommer en koncentrerad hitkavalkad som summerar de senaste vinupplevelserna:




Montevertine 2007 En favorit i repris. En hallonsaftsröd transparent uppenbarelse.  Ur glaset en komplex doft av hallon, körsbär och mineral. Under kvällen fyller vi på med färsk oregano, salvia, gräs, lakrits och mint i form av AKO-kola (kommer ni ihåg den, med blå-vita pappret, finns den kvar?). Stram, slank, och sval och med en fin framträdande frukt är detta vin rent förföriskt gott. Gjorda jämförelser med är bourgogne känns inte fel, men det är heller ingen tvekan om dess ursprung. Fungerar utmärk till maten, men lika gärna före och efter och...Carlo Merolli levererade för 195 Sek + frakt. 




Nebbiolo d'Alba Valmaggiore 2008 från Bruno Giacosa blir valet till en klassisk pasta bolognese. Detta är andra flaskan vi provar och vi blir lika charmade denna gång. I glaset är vinet ljust röd med början till tegel i kanten. Här finner vi, i en ganska återhållen och finstämd framtoning, alla de klassiska nebbiolo-attributen: körsbär, tjära, en hint av rosor, nypon och en sniff målarfärg. Utöver detta så noterar vi även färskt gräs, liten kryddighet och tigerbalsam. Fin syra, skir frukt och välkammade tanniner och gör att detta upplevs som ytterst harmoniskt. Ett vin med stil och finess mer än någonting annat. Perfekt till pastan, och inte gör det ont att sippa på efter maten heller. Tillfällig nyhet på SB från 1 December förra året. Tidigare beskriven här




Cotes-du-Rhone 2007, Saint Cosme. Ytterligare en av dessa CdR 2007:or som vi blev bortskämda med, detta nådens år. 100% syrah ger mörkröd färg och vinet har en rejäl fällning. I nosen typisk syrha frukt, den röda sorten, och vi listar björnbär, peppar, järn, blod, rått kött, och svala örter. När vi sniffar vidare kommer även lite bokna röda äpplen, knallpulver och mentol. Relativt fyllig men ger ändå ett slankt och lite strikt intryck. Syran är behagligt och tanninerna går väl i 00-ans grovlek. Ett mycket behagligt och klunkvänligt vin som vi nu upplever som ett nummer större än senast vi provade. Gott! 109 kr i BS då det begav sig.

söndag 15 maj 2011

Sicilien - slattar och en blåsning

Efter en vecka på Sicilien kan vi bara konstatera att det gav mersmak, både i form av resmål, mat och vin upplevelser. För att krydda tillvaron så fick vi också vår beskärda del av motgångar i form av dåligt väder och en riktig blåsning. Det förtar dock inte det övergripande positiva intrycket. Förutom de producentbesök som vi rapporterat om så samlar vi här lite korta notes om viner druckna på restaurang, balkong och annorstädes under veckan innan de helt faller ur minnet. Men, låt oss i upplysningens och självplågeriets anda börja med den stora blåsningen.


Hallå, hallå!!


Efter en och en halv timmes bilfärd hittar vi fram till Tenuta delle Terra Nere. Vi hade gjort upp med Marco de Grazia att ses kl. 10.00, allt konfirmerat via mail en vecka i förväg. Väl på plats så går jag in i det nybyggda vineriet via lastkajen och hamnar snart hos en kvinna på kontoret som är lika dålig på engelska som jag är på italienska, men hon ringer några samtal och säger att Marco nog skall dyka upp vid 10.30. Jag spatserar runt i vineriet och kikar lite och tar även en tur i de vackra omgivningarna. Klockan blir 10.30, lite drygt, och jag återvänder till kontoret, nya samtal och Marco skall dyka upp om "one moment". Så fan heller. När klockan är en bit över 11.00 känner vi oss snuvade och lite smått förbannade och beslutar oss för att åka därifrån. Väl hemma så skriver jag mail till Marco de Grazia, lite undrande och kanske lite gnälligt, men får i vilket fall som helst inget svar. Nonchalant och skitdålig stil. Så, tyvärr inga viner från Terra Nere, inte då och inte heller i framtiden, det skulle bara smaka bittert, långsint och lättstött som man är:-)




Betydligt ljusare ter sig minnet av Siciliens viner, och kanske framförallt de vita. Härligt personliga viner med karaktär - genomgående skulle jag vilja påstå, men där det självklart finns stor variation. Vi drack två olika vita viner från Donnafugata, både Polena på bilden (catarratto och viognier) och deras Anthilia (catarratto och ansonica) var båda fräscha och aromatiska. Trevliga viner. En producent som fastnade i minnet var Antichi Vinai, deras Etna Bianco Petra Lava 2010 med uttalad mineral, fin frukt och med ett friskt sting av grapefrukt i smaken var riktigt fin. Deras Etna Rosso Koiné 2005 blev en av höjdpunkterna av provade viner på restaurang. Antichi Vinai nämndes av Stefan på Tryffelsvinet som ett tips. Kanske på gång in, eller redan i portföljen? Från Benanti provade vi Etna Bianco di Caselle. 100% carricante som björ på mineral, citrus, petroleum, inlagd frukt och med fin syra med en liten beska i eftersmaken. Mycket gott.


Lavaström från 2008 års utbrott


Under våra utflykter på Etnas sluttningar han vi också med ett spontanbesök hos  Vivera, en producent med rötterna på den västra sidan av ön som nu satsar stort på Etna viner. Supermodern anläggning och stora ambitioner, men tyvärr inga viner som gjorde några större intryck denna gången.  


Inte vin, inte från Etna, men läskande


Slutligen ett tips på en bra restaurang som ligger i Taormina, denna turistmagnet på öskusten, som vi verkligen kan rekommendera - Osteria Nero d'Avola Utöver god mat hade de ett riktigt bra utbud av lokala viner, det bästa vi träffade på under vår vecka på ön. På återseende.

tisdag 10 maj 2011

Ca' di Pian 2006, La Spinetta


Ahaa, äntligen kan vi sitta ute och äta middag en alldeles vanlig Tisdagskväll. Som vi har längtat! Till en Lasagne med svamp och en grönsallad så plockar vi upp en noshörning ur skafferiet. I glaset en djupröd färg med lila drag. Vackert.  En intensiv, lite söt, doft av svartavinbär, lakrits, blåbär, örter och flyktig ton av lösningsmedel är riktigt trevlig. I munnen sval frukt och bären som kommer igen, piptobak, fin syra och något torra tanniner. I eftersmaken klingar syrliga körsbär ut i en lite bitter ton. Det här vinet fungerar alldeles förträffligt till maten, men det är något med de lite torra tanninerna som ger vinet en lite kantig känsla när vi smuttar på det efter maten. Vartefter kvällen och tiden går så tycker jag syran och den lite torra känslan tar överhand och jag förstår inte riktigt varför den tappar när struktur och frukt initialt pekar på att det borde ha ett antal år kvar av utveckling. Faktum kvarstår, vi tycker definitivt att vinet var bäst direkt efter att korken drogs - och till maten. Utförsbacke, redan?? 2007 finns via BS på SB a 179 kr. Enjoy importerar.

måndag 9 maj 2011

Crozes-Hermitage Cuvée Albéric Bouvet 2006, Gilles Robin



Här är ett vin som har hängt med oss ett tag. Vi plockar en flaska då och då och har alltid tyckt om det. Nu var det ett tag sedan sist och vi undrar hur det står till med gubben Bouvet idag?
Nosen öppnar med urtypisk syrah frukt och lite hederlig stallbacke. Här har vi mogna björnbär, viol, varm backelit och fin örtighet. Mogna hallon och körsbär skiner igenom och i eftersmaken lite bittra körsbärskärnor. Lite strikta tanniner och bra syra ger ett slankt och ytterst drickvänligt vin. Inte stort, men ett riktigt bra matvin. Bästa flaskan hittills! När jag nu googlade på vinet så hamnade jag hos Nettare e gioia  och en post som jag tror var den som fick mig att prova vinet första gången. Läs och njut, någon mer än jag som saknar nettares närvaro i bloggsfären?

Châteaneuf du Pape 2007, Domain Roger Perrin

En post av "Birk om vin" flaggar för att detta vinet är dränkt i alkoholdimma och beter sig på ett allmänt otrevligt sätt, även om det sansat sig lite till dag två. Hur som helst så  triggar detta vår nyfikenhet och när tillfälle gavs så plockade vi upp en flaska ur skafferiet för påseende.



Ur glaset en fruktig varm doft med hallon. lakrits, garrigue och en fin ton av salvia. Smaken är fruktig och kommer med mogna körsbär, bacon och andra animaliska toner. Hettan finns här och körsbären har nog legat i lite likör, men jag tycker balansen finns här och att alkoholen inte dominerar eller förtar intrycket. Men, med enligt min nyfunna inriktning så ligger detta närmare "tungviktarna" i stilen än vinet i föregående post. Men helt OK, vi låter resterande flaskor ligga ett tag. Jag påminner mig själv om att prova deras CdR 2009 som nu finns tillgänglig, Rhônarna har provat och är positiva, och vi gillar fortfarande hans fina CdR 2007.